Jag är som vattnet vid ebb;
sjunker undan
inte obemärkt, men försvinner;
försvinner bort från er; ni märker det
men kan inget göra
Ni ser hur slöjorna faller och bankarna
täcks; täcks av dagg
inte obemärkt; ni ser hur
vattnet rinner
men kan inget göra

Jag är som vågorna som bryter
mot piren i höst
knäcks av och an; briserar mot
kölar som skär, ni väntar på
att dyningarna skall rulla in
ni vet att det sker, men ni
kan inget göra

När solen går ner, går den inte upp igen
mörkret blir kompakt: skugglikt
Polstjärnan guidar genom havet i
glitter, genom själars paradis
uti sorg, in i förtvivlan
När solen gått ner, är det ”trolskt”

Jag är som det frasiga lövet som
krossas under dina skor
ni vet att det finns där, men
kan inget göra