Allt är ett är 

I skapande toner

Det vida landskapet, landskapen vissnade i takt av solens vandring, mjuka tassar mockasiner skred strömmade, sensibla ögon såg in i djupen, andades sensitiv vidrörelse varvid mognaden landade i jordekorgar.
Det vilket syntes var tömda bladkorgar skallror, torkade frön somliga slutna somliga tömda. De lyfte tömda korgar beundrade skönheten, dessa skira trådar. Hur kunde dessa hur kan dessa hålla allt detta.
Trådar vävda i nät vilka höll utan att hålla fast.
De såg korgarna sväva upp, stiga in i öppnade kronblad såg kronbladen slutas, såg dessa vackra fragila svepefingrar vilka i skimrande ömhet höll om knoppen. De såg knoppen sjunka in i stjälken såg stjälken med gröna blad vilka vandrade i spiraler med solen uppför.
Miva rörde vid Mivas ögonblick de vandrade stigen uppför berget. Det berg vilket är tvenne vilket är ett, stigen följde de. Mivas gick först Miva följde, hon beundrade hans steg så lätta mjuka hon såg i sitt inre skogsfolkens vandringar hur de vandrade samt ändå ej lämnade hårda avtryck.
Och spåren skogsfolken lämnade grönskade alltid.
Sådana är dina steg Mivas. Hon smekte hans gestalt med ögon fyllda av kvinnovärme, så älskar jag dig.
Så nådde de skrevan vari vildrosen växer talade i samvaro med rosens, vildrosens vandringar, så lyfte de stegen in i bergskronan.
Ringen av stenar. Stenarna stod höga gestalter, väktare. Innanför denna ring växte, levde skogsstjärnor vita. Innanför denna ring syntes eldringen med tillsynes slocknad eld. Svart syntes mitten kan ske en vidgad pupill. De såg in i pupillen vilken hälsade dem, de såg vandringar i vandringar.
Såg hur elden en gång lade glöden i händer. Händer vilka lovade värna om dess börd dess gnista och dessa händer kunde bära elden utan att brännas. Deras händer sveddes dock bara för att renas från allt det vilket är skam vilket är skuld. Dessa blev bärare av eldens urton, till att värma de frysande de vilka förglömde i en stund av rusande skenande andning det vilket är den vänstra vingens tonart.
Så vandrade bärarna av eld av glöd in i stigar av släckta tände eldarna i kammare varvid slöjornas stålband sakta smältes, så smältes det förhårdnade av längtan in i är.
De såg såren i hennes hud, såg samt upplevde smärtan rusa, hörde henne viska; jag hör stämman i edra hjärtan och de upplevde gång på gång det eld verkligen är, insåg kolets verklighet.
Därmed såddes ur sinnesnärvaro frön och Miva och Mivas såg hennes, jordemoderns hud täckas med irisar vars blad helade hennes hud. Så skimrande vacker syntes hon i gryningen när frön steg upp genom hennes befriade andning. Groddar sprudlandeglada hjärtblad, stjälkar runt vilka blad slöt sig runt, blad i lansett fasett runda ellipser ovaler hjärtformer från streck till cirklar.

De mindes vandringen de såg i kolpupillen, hur de vandrade i sommarskogen. Så nära så nära varandra, ännu hade de ej nuddat vid varandra ändå levde rörelsen i dem alltid samman, alltid nära möte mötas. Evig är livets andning, evig är icke evighet evig är doften av skapande rörelse.
I sommarskogen kom regn. Regnet strilade mjukt smekande fingertoppar. Mivas ledde henne till ett träd ett träd med vid stam baobabträdet sequoiaträd bok ek eller, vem vet vad. Blad, hjärtblad lindade rankor runt, sjöar samlades i.
Mivas bjöd henne vatten rinnandes ur bladhänder, hans ögon andades ömhet; så älskar jag dig. De hade lagt sig helt stilla där under kronan helt nära rötterna de hade lyssnat till livets sånger belivande belivades belivade.

Så stiger de med lov in i skogsstjärnsringen, den ring vilken vakade över henne i sömnvandringar, drömvandringar innan deras händer lades i varandras.
De tänder glöden med gnistan de alltid bär med, inväntar vad.

Sakta hör de en sång vakna, en drapa, en viskning vilken stiger, en doft stiger fram. Så ser de honom visdomsfadern med hår vitt, sommarmolnshår, vintermolnshår, ängsull. I hans ögondjup hör de fjällbäcken porla, ser de hjortron i mognad minns stenar pärlor.
Trumman hon sejdade med tonar in i nordan i syd höres en gong gong tonerna möts i mitten. Hans händer är liv är levande, han bär vishet i fotblad i händelser av händer, han röker - det gör han ur en kritpipa med långt böjt skaft.
I röken ser de sjön de en gång besökte såg de den vita träbron, frågebro, svarsbro, siarbro viskar i strömmarna, de ler, ser bromakaren nalkas.
Han vilken vandrade till höstskogen förtalte träden broarnas vägar. Träd gav sig till och han lade denna bro med varsamma inlyssnande händer. Han lade bron han skänkte stöd till händer av oro att falla. Han målade bron vit, det gjorde bromakaren vilken hör öarnas längtan.
Länge stod de mitt på bron såg sjön bli havande med näckrosor vita röda, såg fjällbärarna strömma med det vatten är. Och de speglade sina ögons kärlek in i vattnets tindrande skönhet.
Allt detta såg de och så mycket mer såddes in i deras hjärtan utan att den vise uttalade ett ord. Kan ske var det, är det sångerna vilka strömmade, strömmar ur hans, den vises hjärta.
Så lade sig röken stilla i en doft av myrten av salvia av allt det vilket är.
Och från var kommer krita, hur blev den till, denna. Är kritan berg är kritan skeende, vem skriver på tavlan den svarta med en krita och från var kommer kalk, barnet ler målar med mångtonskritor ja vem vet från vad.

Tystnaden faller in med mjuka tassar de är barn i den vises närhet, han är barn i deras närhet.
De inväntar tystknoppens öppnande.
Ser svepefingrar varligt öppnas, ser pärlan vilken håller knoppen, bladen vikes ut, solgården andas silverljus, koppartoner värmer. Så vidgas banden, dras samman, stämmaren stiger fram.
Stämmaren håller en nyckel i hand lyssnar till ordens klanger stämmer, stämmer in, så flödar talet i sämja. De inväntar varandras ordpenslar.

Till er har jag kommit ty jag har ett att säga; ser ni mina kära, det var en märklig syn, den synen har jag aldrig hört aldrig sett. Jag satt helt stilla på en strand, ja inte på, mera i strandens händer. Behov av stillhet hade jag, behov av hav ,av sjö, av vattens närhet. Stigarna hade varit många, mina fötter kändes nötta. Det var inte alls så att fötterna skavde, det var mer ett lyssnande in i vila för att åter stiga upp eller in. Vattnet vaggade mina sinnen, stegen, stigarna sköljdes i sandens lager, renad såg jag in i natten inväntade nätet.

Nätet, åter såg Miva fröskalen de med nät, en rörelse svepte förbi, stannade i hennes ögon.
Kvinnan är klädd i röda, eldröda kjolar, hon dansar i trädgården med vidöppna steg, ansiktet är vänt in i solen, träden bär gröna skrudar, blåklint rör vid hennes bara vader. Hon håller armarna högt lyftade, händerna är öppnade skålar, dricker sol. Det är en lycklig kvinna med kjolar i eldrött. I skymningen faller kjolarna, vallmoblommen är skålar fyllda med frön. Torkas av sol, öppnas faller in i jord,
Så är jag mullen i vilken du spirar.
Bilden skingras hon är här är i allt ett med allt den vise ler knackar ur pipan.
Så satt jag i strandens händer, natten var en djup indigomantel, inväntade gjorde jag den vilken kastar ut nätet.
Det nät vilket ej fångar vilket ej håller fast, kanske kan vi säga nattens stjärnemantel. Så syntes de nalkas ädelstensbärarna, ögonen såg en skugga, så trodde jag först det var. Sakta insåg jag att detta var berg och bergen bar en val. Hur jag än blinkade så kom bergen allt närmre och jag såg helt klart att de bar en val. De hade lyft en val ur havet och jag undrade varför. Visst vet jag att varför icke giver svar och mycket riktigt så viskade bergen var för.
I sandens händer lade de valen de lät den ej torka, de vattnade valen med vatten ur de tusen sjöarnas färder ur hinkar smidda av silver, i bergens smedjor av vilja. Valen kisade först en aning av misstänksamhet kunde jag skönja. Valen betraktade mig länge, insåg så att det bergen talat var sant. Valen öppnade ögonen helt samt lät mig stiga in.
Jag är i den stunden valen, så är det med skeende i skeendets frånsläppta illusion. Jag svävade tyngdlöst i havet. Havet skimrade i toner av turkoser, safirer, azur steg i sopran in i tenor så in i dur. Bälten spändes vilka skymde pelarna ljustempelpelarnas gångar. Det snördes åt runt mitt hjärta, stiga kunde jag ej, sakta tröt andan jag började flämta. Allt mer längtade jag till att stiga, vrida mig upp ur vattnet samt andas i kaskadljus, det gick ej. Allt hårdare bands jag. Kanske kan det liknas vid att sakta förtvivla. De stim vilka for genom mig var; Var är jag var är jag kommen, stiga kunde jag ej, vad var detta, vilket band ljuset ute, det var i den stunden bergen lyfte mig. De bar mig hit till dig sade att du råder bot.
Så satt jag i natten i ädelstensbärarnas närhet.
Valen glänste bergen hällde vatten och jag undrade i stilla bön, vad är detta vad är min hand i detta.
Så frigjordes ur min själ en mantel en matta, jag svävade i cirklar och nalkades bandens fäste, bredde ut mig över havet och banden släppte sitt grepp. Dem ombads jag lägga i sandens lager så gjorde jag. Med pärlemormoln tvagade jag valen ren och bergen lyfte valen in i havet.
Sånger steg, drapor och jag såg druiden väva toner i ringen av stenar.

Vacker var denna syn, åter fyllde han pipan av krita
Andades dofter av örter
Löstes så upp
I ett moln av
Snö

Miva hörde i famnen av toner
Du har en väg att se
Jag fryser
Älskade håll mig
I din ögonfamn

I nätter av nätter i stjärnhöga händer sammanstrålade hon med snövandrare. Dessa såg djupt in i henne, skänkte henne svaret på frågan hon ej behövde ställa. En av dem lade en slända i hennes hand, spinn tråden av det du gavs. Hon sätter sig i en molnhand, spinner av snöljus tråden, väver i strimma av ram, väven sömmar med strimma av silver, med öga av djup, skruden in i vitas skimmer.
Kunde hon sömma bårder av rosor, kan ske hade hon så gjort, ändå lade hon dessa frön i mognad, ty stämman manade henne in.
Hon nalkades vinterskogen med bara fötter, stjärnljus visade bädden av mossa, hon avlade i det första lagret de smycken hon burit, ren är min vilja att möta det du viskar.
Mossan blev hennes täcke och snövandrare lade sidenjordar in över.
Slöt hennes ögon i bidan av är

Hon skjuts ut ur
Hon faller
Faller
är ett stjärnskott en stjärnpil en pensel vilken målar en vid båge, virvlar genom stjärngalaxer.
Öar stränder, hav nuddar snuddar vid stjärnfingrar faller fritt. Sanden är svart, vem fångade alla färger, vem hällde dem i denna tättslutna burk. Vem skakade om och färgerna drog sig samman in i sand svart sand. Kanske steg jordeguldet upp ur skrymslen ur vrår ur hål luckrade i tid.
Hon skådar in i sanden ser svaga gnistor tindra. Hon lyfter varsamt kornen tvagar dem med sina tårar, ser svartheten klarna sakta, sakta. I stunder av molnseglingar ser hon sanden glöda, ser hon kornen spira, ser hon, ser hon de händer vilka hällde färgerna i burken, de händer vilka vred om locket.
Sanden lägger vingar runt dessa vilka nu sitter med armar runt knän samt söker vagga sig ur rädslan de slöt in. Ögonen stirrar, följer svarta vågor utan att se. Huden bleknar allt mer in i dis, det dis vilket är smog.
Hon frågar ej varför.

Hon torkar deras ögon med molndukar mjuka skimrande, fyllda med pärlemorljus, bjuder dem nektar ur johannesörts närvaro, varvid örnen lyfter, målar med vingar skapelsens urtonande in. Örnen landar, lägger blad ur är i dessas händer lyfter stiger in i molnbergshänder. Så andas borea ohion tonen in i dessas hjärtan. Lyfter Ekande tystnader in i nattkanot vilken följer floden till stenarna ädelstenarna vilka tvagar ekon ur tystade gravar, varvid bäddar är örtasängar doftande, skänkande nektarljus.
Så, lika plötsligt svepte dimman åter in och de visste att detta vet ej kan ersätta upplevelsen. Honungsbin svärmar i ängen samlas i vildblomsterhänder Andas in dofter bär vingpollen Honungsbin skänker vax till nätternas stjärnsläckta. Så är denna himmel skapad i genomsiktligt glas.

Det brinner en oblatseld renar hinnan av sot. Notus sveper in rör vid stelnade mimiker, rör vid fingrar i kramp, hållande sig själva i famnkrokar, löser det hårt åtdragna, lyser upp låsreden varvid nyckelpigor svävar i ring i ring i kring.
Lägger tideduken in över ansiktets bärnsten
Snö drives in, snöhjordar löper fria, smeker vindarna, reder ut trassel reder ut knutar träden bär vita mantlar. Blå skrider andningen in i rosentemplets vita, purpurdroppar skimrar bladgryning. Blå andning skrider in i solvagga, snörosenstjälkar bär smaragdblad.
Bergen skulpterar med bara händer ljus, snö strimmar bergen. Bergen av regnstrimmade bergs glänsande hud, hon minns valen, är detta en val är detta berg.
Vi är bergen vilka vandrar i vinden i haven.
Snö är egentligen eld ett tillstånd av stigande kärlek, snö är låt oss säga komprimerad doft, ren kärlek

Det kom en stund när en reva skars i vävens harmoni, av vad, av vem, det framkom ej, det fastnade en sticka i en fot, gången haltade steget smärtade ömmade varade.
Hon kunde ej se honom vandra se honom in i blicken. Allt han gjorde skar hennes syn. Allt mer sänktes hon in i mangroveskogens saltfloder.
Hon mindes stämman så älskar jag dig.
Vem är du vilken viskar så vem, vem.
Jag är ditt hjärta så slut dina ögon vi lyfter dig.
Skall jag sluta mina ögon när jag behöver se.
Vad är det du skall se, du kan inte lägga det utanför vilket smärtar dina steg. Din fot haltar, din fot bär stickan, din fot varar. Din make har ej tillfogat dig detta, hon slår ifrån sig stämman, ögonen är slutna i öppnad vulkan. Hennes gång haltar, än då stampar den sår i jorden.
Trädens rötter greppar mjukt om hennes vandring, hon snubblar, öppnar stämman i hes vrede, lyfter handen vilken mjukt blir hållen av pilens gren.
Du kan inte slå din egen smärta utanför dig själv. Låt oss se var stickan sitter. Hon är nu så trött så utmattad att hon sätter sig faller i sömn.
Bilder sveper in av skeenden hon reglat in. Saker att ej omnämnas vilka hon levt inom, vilka slagit henne hårt, varför återkommer ni.
Vi ber dig giva oss ett namn vi ber dig förlösa oss, se oss i ljuset av den du är. Så vilka namn kan jag skänka er kanske, källa kanske källsprång.
Bilderna glittrar stickan glider ur, pilen lindar helandeblad om.
Vinden väcker henne bär henne till Mivas vilken tyst inväntar hennes vredes slag. Han lyfter blicken, det vilar en stillhet runt henne ett lugn.
Ur bröstet lyfter hon en ros, ur renad stämma ljuder jag älskar dig alltid.
Så har vi vandrat så vandrar vi.

Det sägs att berg ej kan vandra, i en gryning sitter berget här. Så har jag följt er så följer jag er. Och jag är ett och jag är tvenne. Vi såg er gro vi såg er växa, så har ni alltid lyssnat till rötternas toner.
Mivas förs till berget, mansberget sitter i stranden vid sjön.
Klippan, berget lagt ut är en strand är en hand är en brygga, brygga liv. Mivas ser dimman sväva, älvor i rörelse, han följer dem i tyst beundran. Älvorna undervisar Mivas i mjuka stegs skönhet. Han följer utan att röra sig, han vet att dimman lätt skingras och nu är hans vilja att vara närvarande.
Soldroppar nalkas himlen glöder i cinnober, in i purpur in i vårgrynings ultravioletta. Sjön är en tömd spegel han glider in i sjön, andas följer bubblornas stigande, det går att andas i vatten ler Mivas. Allt är övande i rörelsens vilja.
Han följer vattnets andning, stillheten följer honom, en skugga seglar lugnt stannar och han möter hennes ögon, hon vilken bär jorden på sin rygg.
Hon talar i vattnet, vattnets liv, han ser allt stiga upp, cirkla sjunka stiga.
Det är en cirkel ett kvarnhjul vari allt är skönhet.
Han ser ett kvinnoansikte ser en kvinna rusa, kastandes blickar över axlar, in över skuldror, hennes andning skriar.
Hon river sig sönder på stenar taggar, fångstropen kommer allt närmre.
Hon ser ej fällorna i skenet vilket greppar henne, hon faller, de är över henne hon stiger in i iakttagelse av vad de gör, det gör ont, det dröjer innan hon åter stiger in i den sargade kroppen.

Mivas gråter sträcker tröstehänder till och kanske kan hon uppleva hans närhet. Hon reser sig, förnedringen följer henne, smutsen är tjära, stegen är klumpar av bojor. Hon glider in i sjön.
Rena mig rena min livsstjälk.
Hon vilken bär jorden på sin rygg nalkas henne, lyfter henne in i en bädd av mossa.

Mivas förs till henne,
det är i mossan den mossan de vidrör varandras inre,
det är i den ringen de svedjer sina hudar,
renar stigarna från ärr i viljan till att se sin nakenhet,
de bedjer regnen att skölja smärtan,
de bedjer silverbladen in,
de bedjer solbladen in.

Ser dropparna sjunka in samt stiga in i ädelstensljus,
de ser i varandra regnbågsflodens skönhet

Så faller lugnet in