Kontakten med Moder Jord släppte.

Vi erövrade åter lufthavet.

Skönt med luft under vingarna!

Rörelserna blev lugnare och mjukare.

Inte så råa och oförfinade som på marken.

Cessnan steg mot en molnfri himmel.

Svängde ut över Atlantens rullande vågor

som långsamt gnagde i strandbrinken.

Gick söderut ner på låg höjd förbi stugan

där min fru satt i solen med en bok.

Vaggade med vingarna som hälsning.

Fick en uppsträckt arm som svar.

Därefter brant stigning mot koboltblånad.

Västerut in över The Sunshine State.

Under mig snörräta rader av apelsinträd.

Steg ytterligare med solen i ögonen.

Allt brantare till kärrans ork tog slut.

Farten avtog till nästan stillastående.

Då kom den fruktade stallen,

plötsligt som en blixt från klar himmel.

Cessnan vek sig över högra vingen.

Med nosen pekande rakt neråt

spann vi likt ett höstlöv mot marken,

i fritt fall med hastigt ökande fart,

roterande kring längdaxeln.

Odlingen nedanför växte oroväckande.

Det sög ordentligt i magtrakten,

flimrade framför ögonen.

Ett snabbt varv.

Två snabba varv.

Känslan övergick från att befinna sig i rotation

till att vara stilla upphängd i luften,

medan istället jorden snurrade under oss.

Ett snabbare tredje varv.

Om möjligt ännu snabbare fjärde varv.

Det gick ruskigt fort mot marken.

En lätt yrsel gjorde sig märkbar.

Svårt att koncentrera blicken.

Folk där nere blev rädda av vårt spinnande.

Trodde vi snart skulle plocka deras apelsiner.

Dags att agera enligt läroboken.

Vid höger rotation gäller;

Trampa fullt vänster sidoroder!

Dra ratten i magen!

Fullt höjdroder! Håll kvar!

Lydigt rätade Cessnan upp sig.

Det kändes i hela kroppen.

Kinderna strävade neråt.

Armarna blev tunga.

Magen ville välla ut i knät.

Jag trycktes ner i sätet.

G-krafterna gjorde sig påminda.

Som när berg-och-dal-banan

efter häftig nerfart mot botten

tog sats inför nästa uppfart.

Kompassen tvekade någon sekund.

Ytterligare några sekunder behövdes

innan jag fattade beslut om rätt kurs.

Sysslade jag med avancerad flygning?

Nej, det var ren självbevarelsedrift.

Precis som en bilförare måste kunna

ta sig ur en ofrivillig sladd,

måste en pilot kunna reda ut en stall

och efterföljande vertikala spinn.

Livsfarlig på låg höjd!

Jag gick alltså upp och stallade igen.

En framkallad medveten sådan.

Ytterligare en, och ännu en,

Gav upp vid efterhängsen yrsel.

Flög mot Vero Beach efter nyttiga lektioner.

På väg norrut en touch-and-go

på ett tomt och övergivet S:t Lucie,

platsen för min första soloflygning.

Satte huvudställ och noshjul på banan,

rullade en bit, drog på och var uppe igen.

”Vero Beach Tower, Cessna Four-Six-Six-Four-Alfa

inbound for landing, five miles south.”

“Six-Four-Alfa, report finale runway zero-four.”

“Six-Four-Alfa.”

Direkt final då trafiken var låg på fältet. Tack!

Satte hjulen mjukt i asfalten på bana 04.

Taxade nöjd med dagens övning.

Gungade i ett amerikanskt slagskepp

ner mot stugan vid Atlantkusten

och väntande, kanske lite nervös, fru.

Tillsammans lagade vi en god middag.

Dukade ute vid kanten av strandbrinken.

Vågorna nådde långt upp på den vita sanden.

Svettiga joggare passerade i båda riktningarna.

Avslutade måltiden med glass och apelsiner.

© Kjell Åhsberg