Jag smeker din kind. Mjukt låter jag mina fingrar glida över din tunna hud.
Med mitt pekfinger, känner jag läpparnas konturer.
Dessa vackra fylliga läppar.
Jag ser dig och jag känner en oerhörd kärlek.
Det värker i kroppen. Långt där inifrån, och ut.
Ut i rymden och tillbaka.
Genom hela min kropp, söker sig känslan av kärlek.
Som krypande sökande eldar, genom hela min anatomi, allt mitt jag.
Kärleken når mina händer och fingrar, som läser av dig.
Läser och memorerar. Dig och din hud.
Jag ser ditt ansikte. Ditt ljusa hår, med lockar i pannan.
Jag plockar lätt med dem, lockarna runt ditt hårfäste. Lägger dem tillrätta.
Det har vuxit lite för långt. Påminner mig om ditt busigaste jag.
Jag rättar till sidbenan i ditt hår. Den har hamnat fel.
Smeker ditt hår och låter det få vila lite mellan mina fingrar.
Jag ser dina små öron. Undrar om du hör. Undrar om du ser.
Jag rättar till din vita skjorta, den har glidit åt sidan en aning.
Jag smeker din kind och viskar om kärlek, om att älska.
Mina fingrar smeker försiktigt över din panna.
De smeker försiktigt de få rynkor, som löper över huden.
Jag låter mina fingrar leka, över din handrygg.
Dina så oerhört mjuka och fina händer.
Håller handen en stund. Låter den vila i min.
Tillåter den att lämna avtryck och fossila spår, i min handflata.
Försöker krama den lite. Håller din hand lite grann…
Dessa händer, som så gärna ville håll om mig, de nätter det var svårt att sova.
Och din fina smala kropp och din hals.
Vansinnigt mjuk hud, över nacken och halsen.
Din hals, som jag så många gånger låtit mitt huvud vila emot.
Och din mjuka kropp, att somna bakom.
Din rygg att få skriva ditt namn på.
Små, små rörelser, med mitt pekfinger, då jag skrev ditt namn.
Jag skrev om kärleken. Jag skrev vokaler om dig, ditt och mitt.
Fann ord som du önskade och gissade.

Rummet är runt. Stort. Känsla av rymd. Höga väggar. Och tystnad.
Vita väggar och golvet i grå hård sten.
Taket består av små, tjocka glasblock. De släpper igenom mängder med ljus.
Det är vackert. Det är oerhört lugnt.
Det är bara jag och du här. Bara vi två, en allra sista gång…
På väggarna hänger tavlor med tyngd.
Bibliska motiv. Moses, Noak, Jesus…
Kapellet. Kyrkans rum. Guds boning och Andens tillhåll.
Där ligger du. På rygg. Med en vacker lång vit särk.
En vacker skjorta, har de klätt dig i. Vacker på dig.
Du ligger på en smal brits, klädd med tyger i vitt.
Jag har lagt blommor på ditt bröst. Orange rosor. Tre stycken.
Och jag har placerat en dikt, med din bild, på din bål.
Rättar till särken, när jag upptäcker var de har skurit någonstans.
Benan är fel. Håret ligger inte alls som du vill ha det.
När jag smeker ditt hår, känner jag var de har skurit någonstans, på hjässan.
Det är tyst. Lugnt. Bara jag och din ande.
Jag tror att din ande är närvarande. Jag vill att den är här.
Jag ska gå nu. Ut i luften. Promenera och få friskt syre att andas!
Fylla mina lungor med ny luft och jag ska vandra.
Vandra hemåt, till ensam och ensamheten.
Mitt nya sällskap, ensam.
Tvåsamhet, blev ensamhet, på en sekund.
Hem till det som var vårat. Det som blev mitt att ta hand om och förvalta…

Jag smeker din kind. Mjukt låter jag mina fingrar glida över din tunna hud.
Med mitt pekfinger, känner jag läpparnas konturer.
Dessa vackra fylliga läppar.
Jag ser dig och jag känner en oerhörd kärlek.

Jag går nu.
Min själ, saknar din.
Mitt hjärta, saknar ditt.
”Sov och slumra in. Låt natten få väcka dina drömmar”…

Väl Mött / Arthur