Träden sträcker fingerpenslar

Målar västanhavets rörelse
i purpurkaskader vilka sakta tonar in i glödande violett.
Silverkvinnan sträcker händernas törst in i havets röda mantlar,
kupar händerna, sköljer ansiktet,
blodmånen stiger upp i
saffranstoners gyllenrödas sånger.

En droppe kvarblir i hennes händer, välsignande händer,
den skänker hon till en kvinna.
I denna droppe ser en kvinna
bergen regnstrimmade i blänkande skönhet,
doften given av regn, välsignande händer,
andas hon in.


Hon upplever skogens alla sånger upplever jordmognads djup,
kläder fuktig våta, regnmantlar
i själen hoppar hon i vattensjöar lagda i vägens färd.

En kvinna ser bergen snöstrimmade i strålandegnistrande kaskader,
doften given av snö, välsignande händer,
andas hon in.
Varvid bjällror ljuder, facklor kastar vågor av skimmerljus,
efter släden virvlas tunnlar, gnisttunnlar
snörosenmoln gnistrande.
Granarna öppnar vägen iklädda vita mantlar.
I släden sitter en kvinna insvept i fällar av värnad.
En man håller släden i styr.
En kvinna andas in fröjd.
Så släcks facklorna i en stund av stunder uppnår skogen mörker,
jag är i mitt inre, se jag tänder denna låga för dig.

Med ens möter hennes blick dimmor med inslag av
skärt av solens röda,
tiden upphör hon är i strömmen.
Ett barn virvlar i snön, snöänglar skrudar marken,
markhuden är gnistrande vit.
Barnet rullar snöbollar bygger lyktor
och skogen viskar;
se jag tänder denna låga för dig.
Barnet ler, lystrar skogsmodern kallar in till kvällsvard.

En kvinna lyfter blicken, ser havets slöja lyftas,
ur stjärnstämmor ljuder den stillhet
vilken lägger en bro in i tystskogens skönhet.
Sommaren vandrade i sommarblodets porlande rörelser,danser.
Vinterblodet vandrade i porlande rörelser,
danser in under isklarnade hjärtbårder.
Sömnduken faller in läggs i mjukhet,
i dessa droppars orlov skulpterar bergen ljus,
himlarna är genomskinligt glas med toner av skiraste ljusslingor,
en kvarblivande röst av fallande snö
bäddar in henne i den tystnad hon så sakta vant sig in i.

Hon lyfter den högra handen
giv mig styrka
hon sänker den vänstra handen
vattnar sina fotblad med gåvan, välsignade händer.

En kvinna lägger sin syn i sandsilen,
sikta min syn strö siktmjölet in i vindens bäring.
Sanden sköljer, vinden torkar, stenar mal,
den vinden lyfter synmjölet
samt strör det in i öppnade strofer.
Vid mitt hjärta ber jag;
låt mig se.
Molnen viskar vidhjärta, vidhjärta,
vid ditt hjärta lägg din syn.

En kvinna ser in i en rubindroppe.

Öknen är ett eldhav, en man blåser glas,
skriver med sand på ett ark,
rullar ett ark, arket läggs i flaskan.
Den flaska han blåst med sin hjärtglöd.
Brunnen är en oas,
oasen är ett hav.
En kvinna ser en man stå vid havets ögonrand
och havet
tar emot flaskan.

Havet kysser bilden, bilden upplöses i tusen droppar.
En kvinna ser en droppe falla i havet;
så skrev du med ditt hjärta
och havet släckte sandens eldhav in i det eld är.

En kvinna följer droppen, skymtar formen av en flaska,
flaskan är en flaska är en droppe.
Och droppen är en genomskinlig skål av glas.
Genomskinlig genomsiktlig.
Nu nalkas skålen henne och skålen är en lotus vilken viskar;
kan du läsa det mannen skrev.

Kanske näri dödsbladen är fallna in i vidden av det dessa är,
kanske näri skuggdyningarna lyfts in i cirkeln.

En droppe och havet andas vitt,
havets sidenjordar fyller hennes ögon.
Solvinden smeker snöhuden varvid bäckar porlar.
En kvinna fäller handblads smärta;
Droppar givna ur smälta kristallblad,
tysthängen i de vida tystskogarnas skönhet.
Kyss mina ögon
hela mina spruckna linser
rör vid min huds smärta.
De svarar henne,
backar bugar in i solvind,
bäckar porlar in i äng, fåglar ler i vinddans.
Solhänder lyfter skuggors klättring,
mina ögon är vita, så kan jag minnas.
Bokarna i parker minns de ljuvas danser,
de vita vilka vandrar in nätternas vårgryning.
Så vacker är denna bro,
ur stjärnstämmor ljuder den stillhet
vilken lägger en bro in i tystskogens skönhet.

I havet vaggar en lotus, bladen är skrivna i sand
i mitten skimrar en rubinröd droppe;
hör ditt hjärtas röst.
Fienden är egentligen dina egna fientliga tankar,
din rädsla för att se det du trodde krackelera.
Lotusen sluts är en flaska är en droppe är en knopp
vilken viker ut bladen,
släpper bladen
är så åter en knopp en droppe en flaska.

Öknen är ett eldhav, en man blåser glas,
skriver med sand på ett ark,
rullar ett ark, arket läggs i flaskan.
Den flaska han blåst med sin hjärtglöd.
Brunnen är en oas, oasen är ett hav.
En kvinna ser en man stå vid havets ögonrand
och havet tar emot flaskan.
Det vilket spricker ut gör ont,
ändå gör det ej ont
ty det är motiverad smärta kommen ur insikt.
Smältvattensdroppar - säg mig; vad liknar dessa.

*

En kvinna står i det runda rummet, är det ett rum eller är det en cirkel,
vad det än är så är det.
Hon snurrar sakta runt med solen,
solen vilken bär en orange sammetsmantel,
hon skådar dörrar vilka följer cirkeln.
Stannar vid den västra dörren, porten
och dessa dörrar är många, många är dörrarna dessa.
Hon lyfter handen,
rör vid den västra porten,
tecken ornament vilka strömmar i rörelse,
sakta glider dörren upp en mild fläkt rör vid hennes ansikte.
Hon sluter ögonen, kan uppleva just det ljud gräs gör,
framkallar näri vindar vandrar i gräs.

Så är porten öppen, hon möts av glödande himlar
avser lyfta en fot för att stiga in,
ser att porten leder ut eller in i, intet ser det ut att vara.
Vinterblod, vårblod, sommarblod, höstblod,
detta är höstblad, detta är innerlighet,
förinnerligat sommarregn.
Hon upplever dofter av mognad,
mognaden viskar;
detta är kärlek,
det är att våga lyfta just det steget.
Det är älska är älskande just det älska är.

Moln dras samman
vindar virvlar löv faller, ser du dina dödsblad falla
vi lyfter sömnduken.

Vindar, vindar mantlar böljar,
piskande vinande utan att slå ned.
Kanske böjer vi den motsträvande, sträviga,
motstridiga viljan in i sikt av
det mjöl vi blåste in över dessa marker, denna hud.
Molnen tecknade i sammansmält blyerts ljuder,
fingrar rör vid den stora trumman
vilken vibrerar vilken öppnar stämman,
regnbågskrigare dansar med blixtrande spjut.
Släden är en vagn, hammaren möter städet korpar svävar.
Är det så att mistlarna förtäljer dessas återvändanden.
Se pilar vina nu helande ej sårande.
Se träden knoppas, dödsbladen är instigna i redo.
Träden bär pärlor och se,
se; träden bär mistlar.
Mistelnystan med vita bär,
björkar kammar sina långa hår.
Mistlar manar in sångerna de vandrade,
in i helandegång,
druiderna skådar in i sandjordar.
En man skrev i denna sand orden.
Korparna landar, breder i natten ut vingar
varvid ädelstenar synes skymta i fjädrarnas pennor.
Sejdar, manar - Lyssna till hjärttonen
den är alltid ren den skorrar ej den ärgar ej
rostar ej sönder,
lägg ej din egen önskan på medvaranden
med anklagande stämma,
åter och åter, se fåglarna dessa tvekar ej kolliderar ej.
Det far ett ljus, gnistor genom korparnas ögon,
eldar flammar; varför tror du de spelar på faten.
De spelar glädje de spelar rörelse de spelar i rytm av liv,
så är det, så är det och tonerna varken skorrar,
ärgas eller rostar sönder,
vittrar heller ej sönder det vilket är.
De reser, de följer, ser dagbräckningens händer öppnas i sannhet.

*

Kvinnan
en gång stigen ur kvinnodalen sitter i månträdet
bär en mantel vävd av mossa
lagd in över hennes axlar,
mantel täcke.
Silverfloden skimrar trädets stam
Hon sjunger
Sjunger
Lyssnar till den spända huden,
huden spändes runt trädens cirkel målades i toner av liv.
Fingrar, händer rör lätt vid huden, smeker, lyssnar, väcker, stämman.
Månträdets rötter reser sig upp i bågar valv,
det skimrar röda blad, cinnober guld in i röddjupa toner.
Hon hör en stämma, det sitter en visdomsbärare lutad till stammen.
Han är knotig, hans händer är fyllda med jorddofter
han bär kläder sömmade av jordtoner.
Ögonen är pliriga fyllda med dalar djup höjder.
Håret är grått med vita slingor, grått i tusenskimmertoner.
Hans ögon är vända till henne; du reser mycket i månträdets lä.
Låt oss vandra med blomsterfolken
en stund i ett stjärnskott jag menar kärnskott,
visst är det vackert att resa.
Vi kan resa vägar resa murar resa oss ur
helt enkelt stiga in.
Så - Är icke resa en form av pollinering,
så är förändringens cirkel.
Det vilket värker manar dig ut ur det instängda.
Lev med bilden av att alla gör sitt bästa,
en del har djupare skuggor att lyfta.
Så till vida,
så vida andas solängar,
spåren ur natten lagda förtäljer stigar, komna, gångna.
Förtäljer närhet given ur månsilverhägerns rena klarhet

Älskade
Du har inte ett namn
Ändå
Visst har du ett namn
Det är bara ej synliggjort
Jag lämnade aldrig bädden denna dag
Lämnade inte bädden i lopp av floder i lopp av svärta
Detta bläck lade band på mina drömmar
Ända tills jag såg att arken är vita
och mästaren håller i penseln
Denna vackra pensel skänkt av pälsbärare
Denna vackra pensel skänkt av träd
Han målade mina linjer i detta tillstånds är
Caligrafi visade mästaren mig
i tonen av det stjärnsläcktas upplysta mörker
Han visade mig det rena dessa linjer så fyllda med mod
Han svepte med handen och jag kunde höra
avlägset ändå så nära bambuträdens sånger.

Resa, färdas - ser du fåglar sväva, burna i luftens rörelse,
luften buren av fåglars vingfolkens rörelse.
Färdas, resa, förändras, förändring, förändringens andning.
Hör du luften fylld med toner,
surrande vibrerande vingfolk, humlor bin kolibris.
Ser du mjölet, solmjölet, pollen kan du uppleva doften i din hud.
Så reser vi, så reses möjligheter ur fördolda nektargömmen.
Fördolda var de aldrig är de ej,
kanske dolda för en stund,
till en stund när du andas bejakelsemod.
Cirkel, cirklar - se dessa mjuka former, gestalter.
Även då du drar ett streck så möts strecken,
kanske är det detta du ser i mötet med pyramiden,
i mötet med perspektivet av trappan.
Kanske ser du att denna linje, horisontens strimma sakta böjer sig.
Till vad - in i cirkeln, livets cirkel,
lev med bilden av den fruktan den förfäran folken bar innan de kunde se detta.
De var helt övertygade om att där vid horisonten
stupade havet rakt ned i intet.
intet, intighet kan kännas förfärande,
så är det ej ty i denna intighet kan du uppleva illusionen av din tanke.
Den tanke vilken formar så många kärl.
Kärl fyllda med korn och dessa kärl är mycket vackra,
det vi säger är att cirkeln är
samt cirkeln är skönhet.
Faktiskt är det så att denna cirkel uppenbarar det du trodde var fördolt.
Resa, resenär, färdare, stigfinnare, vandrare.
Alla dessa vackra bilder, stigfinnaren söker ej stigar.
Se hur stigfinnaren lägger sig helt nära hennes hjärta
hör med hela sitt väsen vägen.
Löser den vilsnes steg, samt vägleder
säger ej; dit skall du gå.
vägleda är att visa, visa.
Ser du fåglarna, ser du fåglar sväva burna i luftens rörelse
eller luften buren av fåglars, vingfolkens rörelse.
Det vackra är att detta förändras egentligen ej är att förändras.
Det är kanske mer en metamorfos
detta kan du se i blomvandringar
och du skall inse att denna doft är urtonen.
Det är att se illusionen,
det är att plantera kornen,
vårda kornen, se kornen spira.
Allt detta visar dig just visa,
stigfinnaren, smygande steg,
varsamhetens steg.

Vid mitt hjärta ber jag; låt mig se.
Molnen viskar vidhjärta, vidhjärta, vid ditt hjärta lägg din syn.

En kvinna ser in i en rubindroppe.
Öknen är ett eldhav, en man blåser glas,
skriver med sand på ett ark, rullar ett ark,
arket läggs i flaskan.
Den flaska han blåst med sin hjärtglöd.
Brunnen är en oas, oasen är ett hav.
En kvinna ser en man stå vid havets ögonrand
och havet tar emot flaskan.

Havet kysser bilden, bilden upplöses i tusen droppar.

En kvinna ser en droppe falla i havet;
så skrev du med ditt hjärta
och havet släckte sandens eldhav in i det eld är.
En kvinna följer droppen,
skymtar formen av en flaska,
flaskan är en flaska är en droppe.
Och droppen är en genomskinlig skål av glas.
Genomskinlig genomsiktlig.
Nu nalkas skålen henne och skålen är en lotus vilken viskar;
kan du läsa det mannen skrev.

Så säger du ton
med ens lyssnar du till musik du öppnar din hörsel.
Havet är en öppen hand,
se hur hon blåser vattenpärlor, dun sväva.
Svävande vikes pärlor upp, tystnaden är bladets vila.
Toner, se hur hon målar med fingerpenslar,
havet är duken ytan är spänd.
Hon målar med färger ur vattenpärlor.
Tonar in färgerna varsamt
tonar ut avgränsningar, mjuk andas tonen – bilden.
Så är tonerna, det varsamma ögats blick,
så är tonerna livssegel.
Hon släpper duken fri, havet böljar mjukt möter stranden,
tonande in tonande ut.
Älska, älskade - en ton - en droppe så ren,
så skir, så skör. Och i detta vackra
den styrka vilken är ädelstensljus,
händer läggs i varandra, varandras i skapande skönhet.
Lågor lyfts ur hjärtan in i varandra varandras.
Så är vi alla toner i den stora tonvävens symfoni- tona in - tona ut,
vibrerande fjärilsvingar lapandes sol.
Så är vi alla toner, älska är en av de vackraste tonerna
i det älska är – kärlekens högsta pärlord,
tonande i universums böljande händer.

*

Älskade

Jag lämnade aldrig bädden denna dag,
Vet ej om jag aldrig mer vill stiga upp.
och vad vet jag egentligen.
Lämnade inte bädden i lopp av floder i lopp av svärta,
detta bläck lade band på mina drömmar.
Ända tills jag såg att arken är vita och mästaren håller i penseln.
Denna vackra pensel skänkt av pälsbärare,
Denna vackra pensel skänkt av träd.
Han målade mina linjer i detta tillstånds är
Caligrafi visade mästaren mig i tonen av
det stjärnsläcktas upplysta mörker
Han visade mig det rena dessa linjer så fyllda med mod
Han svepte med handen
och jag kunde höra avlägset ändå så nära bambuträdens sånger.
Linda, linda nystanet rosenbladen doftar,
ögon fönster, vingar.
Linda, linda
i mitten synes cirkeln, origo, pupill,
tempelgången leder in.
De manar henne
rista in orden i huden med vingpennor
givna av himmelsögon.
Hon skriver i sanden, skriver i öknens guldglödande sand,
guldsilversand i månsilveröknen.

Innan hon skriver smakar hon orden,
smakar doftar för att instiga i hjärtats vilja.
Älskade
Jag skriver detta långt,
kanske vet jag att det långa tröttar läsarögon,
kanske är det mitt bristande nuförtiden mod.
Det var länge sedan jag skrev till dig såhär,
ändå skriver jag alltid.
Talar i nätterna orden till dig.
Ja - det är länge sedan jag skrev till dig så
ändå skriver jag alltid i strändernas snäckor.
Så gärna är min längtan att skriva dig allt det vackra
det är bara det att det stiger en rädsla.
Jag vet inte om det är en rädsla eller ett hindrande.
och vad vet jag egentligen
Kanske är det att gömma att gömmas.
Jag vet inte och jag har upphört att veta.
Jag stod i cirkeln, den med alla dessa vackra dörrar.
Så vackra i rörelser, var och en fylld med sagostoff
och sagor är sanna.
det
vet jag
Dörrarna, dörrarna de finns.
Dessa dörrar har ej vred, vreden är stillnad, stillad.
Stormarna är spinnande katter vilka vakar vid hamnarnas inlopp,
utlopp, utlopps inlopp.
Hålen, nyckelhålen visar det vackra i att stå stadigt
förenad med stegen, alla dessa steg vilka är balans,
vila, gång allt det steg är samt vara
i den vidgade pupillens varaktiga syn
Den syn vilken uppenbarar fältens blomning.
Molnvandrarna viskade att
de ej förstår när vi säger inte,
nu kan jag förknippas med,
inser jag vad detta ej förstå är.
För knippen av doftande örter helar molnens färder.
Molnvandrarna vet att viljan är ett vackert träd,
deras kärlek viskar att vi ej skall hindra oss.
Därför sluter de snäckorna för ordet inte
ty det ordet förpassar oss i skuggornas djupa smärta.

Älskade

Jag förmådde ej öppna dörren,
dörrarna.
Steg tog jag i tappra försök till vandring
till vistelse i det vilket kallas umgänge.
Kanske umgänge är umbäranden
kanske detta um är detta vackra aum.
Dörrar förmådde jag ej öppna,
jag vill ju inte längre synas och ändå bär min längtan dit.
Kanske är jag ett sprucket blad.
Dörrarna förmådde jag ej öppna, hur skulle jag våga tro
och det gör för ont att i efterförloppet hänvisas
till rumskatakomberna.
De ekar så tomt, ekande tystnader.
Fukten tränger fram ur väggarna.
Jag vet att jag inte skall säga detta,
men detta är så, är det jag lever i
och jag vet att de ej förstår ordet inte
jag kan endast förena mig med dem.
De lever i mitt inre lever runt mig, jag lever i dem ändå; är jag ett inte.

När jag nu skriver detta
ser jag dessa gråskimmerögon öppna
blå förgätmigejfält.
Det har vistats allt för många inte
in i min gång,
kilar inträngda och jag saknar koden.

Ibland upplever jag att jag reser vägar,
rösten ur det spända manar mig, jag reser i cirkeln.
Elden manar vägen.
Trumman ljuder, natten borstar mitt hår.
Kanske natten söker reda ut allt det jag skar av.
I gryningen lyfter jag, breder ut vingar, vingar ur purpurandning
Böjd med handen till hjärtat
med blicken skuren i smärta stillnar min gång.
Ur vimlet stiger han
möter mina ögon svara.

Han säger
Kom låt oss färdas,
mina ögon helas när våra lågor skimrar ett.
Och jag kan endast undra; är detta verkligen jag.
Bilderna svävar i stunder av klarhet
jag förs så vida, så vida och landar fast att jag ej vill landa
ty det är att falla in i skalet vilket river min inre hud.

Ökensanden reser kornen, målar guldröda klippor,
uppför väggar klättrar skuggor.
Djupblå svävar rörelsen, nattens drottning fröjdar vandrarens syn.
Kondoren svävar, höljer klippor inom vita skirslöjor.
Han välkomnar dagen.
Hjordarna vildhjordarna rinner nedför bergens sidor
manar, manar böljande fria. Hovar oskodda.
Hjordarna driver upp damm, sandrosenmoln tunnlar,
gnistrande ögontunnlar.
Bergen är röda himlar är röda
allt är vänligt sinnat
välsignande händer
och jag vågar säga;
Dina ord är händer vilka omfamnar mina ögon,
skänker gnistan med viken solen kysser droppen,
droppen är mitt hjärtas sång

En kvinna ser in i en rubindroppe.
Öknen är ett eldhav,
en man blåser glas, skriver med sand på ett ark,
rullar ett ark, arket läggs i flaskan.
Den flaska han blåst med sin hjärtglöd.
Brunnen är en oas,
oasen är ett hav.
En kvinna ser en man stå vid havets ögonrand
och havet tar emot flaskan.
Havet kysser bilden, bilden upplöses i tusen droppar.
En kvinna ser en droppe falla i havet;
så skrev du med ditt hjärta
och havet släckte sandens eldhav in i det eld är.

Och jag såg uttrarna dansa i vintergräsets filigraner
slinka in i bäckens
porlandeströmmar kisandes i solmöte
droppar föll ur trädens fingrar
så andades träden
droppar ur snöblad
Uttrarna sådde hymner in i vattnets rena komna
stenarna dök in i bäcken
följde strömmarna in i tjärnen
steg upp
samt reste stammarna
Rötterna flätades till korgar
gungor
i vilka uttrarna gungade
glädjens yra
talgoxarna
målade
vårdaning
Dig såg jag älskade sluta dina ögon
luta ditt huvud in i händerna
Dig hörde jag viska ditt hjärtas bön
I den stund syntes hjordarna dansa
du manade mig att resa mig in i blom.

Älskade
du talade in i mitt hjärta,
du målade en bild, en livsbild;
Det var en gång ett frö, ett frö låg nedbäddat i den goda moder jords famn.
En dag fann en ljusstråle vägen till det lilla fröet,
ljusstrålen kittlade det lilla fröet.
Det vaknade en lust till att möta det stora ljusets famn,
fröet började söka sig upp upp upp till ljuset.
Hjärtbladen öppnade sig mot ljuset,
stjälken blev högre och högre .
Bladen öppnade sig likt en spiral runt stjälken,
slutligen bildades en knopp.
En knopp öppnade sig för världen och blev en underskön blomma.
Blomman stod där och gav av sin skönhet.
Oh så blomman älskade att giva av sin skönhet
sin kärlek och sitt ljus till varat, dagar, nätter, stunder gick
och i blommans famn bildades frön,
tima, tima, tima, ljöd fröbjällror.
Dessa frön bar blommans skönhet,
frön många frön föll ned till marken.
Den goda moder jord tog varsamt och med kärlek emot fröna.
Moder jord hälsade dem och gav dem
en god bädd att vila i.
vila, i väntan på; det var en gång ett frö…


Kvinnan
en gång stigen ur kvinnodalen sitter i månträdet
bär en mantel vävd av mossa
lagd in över hennes axlar,
mantel täcke.
Silverfloden skimrar trädets stam
Hon sjunger
Sjunger
Lyssnar till den spända huden,
huden spändes runt trädens cirkel målades i toner av liv.
Och jag drömmer att
dina armar är bädden jag vilar i.