Vi lever i Jante-lags-landet-number-one. Mitt innersta är undanstoppad och kamouflerad till ett leende i leendelandet. Det är svårt att våga prata gott om sig själv, att våga visa att man kan och att göra det man vill. 

Varför har samhället så svårt att acceptera att man kan ha ont i själen, likväl som man kan ha ont i tänderna? Bilen och huset sköter vi om, men inte själen. När omgivningen inte ser något handikapp och inga proteser, ja då tycks hänsyn inte vara nödvändigt. 

Alla vet precis vad som är bäst utom den drabbade. Känn inte efter så mycket säger folk. Nej, visst! Det är fult att känna, det är fult att må dåligt. Det är till och med fult att vara nöjd med sig. själv. Stolt får man vara men inte nöjd. 

Jag hör ständigt att jag ska ha distans till mig själv. Många tror tydligen att det är som att köra bil i trafiken. Man tar sikte på en vägmarkering och räknar ett tusen ett - ett tusen två - ett tusen tre till framförvarande bil. Det bästa är att hålla distans till alla självutnämnda psykologer och destruktiva pekpinnar!