Det är som om du inte längre existerar,
och jag slits emellan olika delar i mig.
Jag fattar inte längre vad som händer,
vilka signaler jag sänder.

Jag är bortom mitt eget förstånd och träffar kvinnor
som skapar avstånd till dig i mig.
Du tycks dansa där ute i verkligheten med lätta steg
och jag undrar fortfarande varför jag teg
den där kvällen på T-Centralen.

Jag är bitter över att jag älskar dig så som jag gör
ingenstans i min tillvaro får jag utlopp för mina känslor
och jag undrar; är det såhär jag dör?