Du står där med facklan i hand och är bara ett knapptryck från att bränna alla broar du haft.
Du står där med gråten i halsen. Bara ett steg från att svika dig själv igen.
Denna jävla ambivalenta skallsprängare.
Sliter isär allt du står för likt benen på en insekt.
Du högg din yxa mot mitt huvud; klyvde mig ända ner till hjärtat.
Nu står jag med tårna på tröskeln till evigheten.
Med isande vindar i ryggen; händerna har domnat, vita som snö.
Men jag håller mina brev hårt i varje hand.
Jag ska skicka de ner i avgrunden.
Två skilda världar; båda lika främmande och skrämmande.
Hitta mig där om du verkligen vill. Läs allt det förbjudna,
läs det som inte längre har någon betydelse.

Det jag skriver finns för gott, det jag var bleknar bort.