minns du

kattfötterna

tjärblomstrens närhet

hur katterna spinner i solstenshänder

hur hon syr

med ädelstenstråd

i stenvävens

båge

de drar samman

näten

ögonnäten

blänkande sken

synvillor

dras

upp

i strandpenslar

skenet

putsas med sand

hon häller tjärnens vatten

över arket

blänket

stiger in i

befrielsens tårar

detta är stigen

vilken skänker bergen vingar

granen

sveper mantlar om

andas

andas

du borne

allt är

väl

ty

för tu

dessa

blad

lägger jag i skalet

skalet det täljda

med silverblad

jag såg dem vrida

sina händer

vid floden

vattnet glittrade

glittrade

ikapp

med

deras ögon

lärften

den

vita

vred de

hängdes i vinden till tork

och i detta vridande

såg jag stjälkar

stiga

upp

ur jordfingrars särade

så viskade allt

får jag

lov

så trädde de alla sidentrådar

genom nålens ellips

dansade

i tima

sju

kunde jag vara smältvattnens sånger

i så är

händerna

de vissnade bladen

så

fyllda med längtan

plockade

murens stenar ned

fingrarna

malde hindren till grus

grusades

gjordes den ej

den lagda ringen

vari

rosenträden

andas tempelsånger

dessa händer

är hällda

ut

står med bröstet

blottat

insikten kvider

i insikten

av

mina händer är svedjemarker

kolglöden falnar

askan virvlar

upp

i grånaders alltoner

jag ser natten träda in

blodstenar

på

trådar av

moln

i natten

synes ibisstorken lyfta

jag tager steget

ut

in i

intigheten

ögat sluts runt

mig

jag upplever

irisfälten sköljas in i svarta

kolblad

jag sätter punkt

punkt

natten manar

punkten är stormens

öga

är

kornet

är fröet

är

knoppen

är

den sammandragande

skönhetsandningen

är

modet att våga

vara

stilla

och

jag planterar

denna punkt i

denna

beredda

jordhandsbädd

så är

punkten