Igår kröp jag in i min låda,
igen.
Och gömde mig för kärleken.

Därinne är det fan så varmt,
hett och kvavt,
och en vidrig stank.

Törs fan vara utanför,
med all lust som far runt,
i mig.

Törs fan tro att jag kan,
älska,
ömt och varmt.

För vad vet jag om mig,
och min förmåga,
mina gränser.

Nej, jag väljer envist,
helvetet,
mitt eget.
För det känner jag väl.

Och därute står du,
ser och ler,
precis som alltid.

Därute står du,
och ger massor av kärlek,
utan förbehåll,
utan krav.

Och härinne sitter jag,
och våndas,
över min rädsla.

Härinne sitter jag,
och undrar vem jag är.
Och väggarna runt om,
sluter sig tätt, tätt.

Väggar jag själv bygger,
om natten,
när jag inte kan gömma mig,
bakom barnen,
bakom disken,
bakom skrattet.

I mörkret är jag naken,
och törs inte se på mig själv,
för jag är smutsig.

Jag är nedsmutsad,
av fula ord,
vansinne,
sjuka gubbar.

Jag är smutsig,
utanpå.

Inuti är jag bara rädd.

Och allt jag kämpat mig till,
ljuset,
glädjen,
lugnet,
försvinner i mörkret,
och kvar blir bara ett skal.

Och min låda.

Och där sitter jag,
och ömkar mig själv,
och är så jävla rädd,
att jag hellre sitter kvar.

Men inuti mig,
lever lusten,
i tystnad,
och jag törs fan inte ta i den,
med tång ens.

För tänk om...

Tänk om,
hon är ett monster...

Jag ska nog ta ut henne snart,
för jag måste få veta,
om det är så.

Jag måste få veta,
vem jag är,
när du är här.