Kvällen var magisk,
underbar bortom ord
och Inga saknade ord,
för HENRY hade berättat.
Kirurgen hade iskallt förklarat:
"med så mycket metastaser
i er kropp
och cancer i bukspottskörteln
är det en fråga om bara veckor".
Tårarna rann och rann och rann...
Henry och Inga som haft
så många underbara år.
Inga kände en så konstig
och frustrerande
skakning långt inne i själen,
en skuldkänsla
inför situationen
och "ödet",
som Henry valde
att kalla "slutfasen"
Men det som skakade
Inga allra mest
var de brinnande
kluvna framtidstankarna
på PETER.
Peter - Ingas ungdomsförälskelse -
som nu var åter från AUSTRALIEN
och absolut bara måste
"jag måste få möta Dig igen,
älskade Inga"
Hon hade först rivit brevet,
men kommit att tänka på
att Henry brukade tömma
papperskorgarna
på onsdagar.
Så hon slängde
de sönderrivna bitarna
i brasan
och konstiga, vällustiga
känslor
bara vällde fram inom henne.....