I solen var lantväg snart
torkar, får ren så grann
Där finns, på vår vandring
i hågen, du sagoman
som vaknar på ängen
före syrsor och allsköns knytt
som njuter av milda fläktar
men mot kvällen blir som förbytt
Till våren var lantväg blir
vägen till Någonstans
och visar sin gåta,
så oss manar att ta vår chans

Din hals som var iskall skall
värmas, få glans av svett
Din kind som var frusen
skall rodna, och du le brett
och älvorna stillna
till intet i juninatt
Din puls skall av yra bränna
och din ande bli som besatt
Då hör vi dig skratta, då
vet du att du är kung
och njuter du segern
uti blomdoft som ligger tung

Från bäcken det porlar av
toner för humlors dans
vid grönskande vägkant
och smörblommors elegans
Där bortom, på fälten,
väntar frihet, som pockar vilt
som längtar att ta emot oss
innan tiden vi har förspillt
Du skrattar, du vilar, och
plirar, du barn av bus
som bjuder på doft, och
som blir yr av ditt eget rus

Du vill aldrig sova, men
trött skall du bli till slut
Vi hör dig från vägen,
du faun, som vill ta oss ut
och hoppas att prakten
mäktar stråla i evighet
och skålar med bäckens nymfer,
kanske andra, det ingen vet
Du anas i gräset,
i vassen du tittar fram
Snart börjar kalaset
bortom väglagets makadam.



9/4 2012