När allt är mörkt skymtar stjärnorna i min stjärnkikarlins. Allihop är så ofattbart långt borta att min hjärna knappt kan förstå. Mitt himlavalvs stjärnströdda havsyta. Som utspillt salt på svart matta, mörk som kol och död, varm som nylagd asfalt. Gnistrar bortom all fantasi. Jag vill dit, längtar. Ack, jag kan knappt förstå till vad, bara att jag gör. Jag vill ut i skyns friska kyla och bort från allt. Jag bär min blick mot stjärnorna som mitt livs mask. Tillfälligt tyngdlös, fri från oro och allt svårt. När då och då moln hamnar i min väg låtsar jag att min blick är oskymd, och trots att mitt öga fastnar i vår atmosfärs disiga slöja, kan min själs blick skymta alla kosmos sagolika gåtor. Alltings början, död, prakt, och form följd av form som alla är för bisarra och vackra för att uppfattas i sin totala briljans. Min världsrymd visar mig gigantisk struktur, trådarna som utgör själva allts minsta faktor. Tid och rum klarläggs för min själs öga, och jag uppgår i kosmos i korta ögonblick innan jag påminns om tillvarons olycka.

Jag brukar lyfta min syn till skyn så ofta som möjligt. Min främsta antagonist är ljus, min vän är allt mörkt. Svåra blir mina stjärnor att få fatt i när förskräckligt ljus går till anfall mot mina stängda ögonlock. Till skillnad från min mörka vän skänks mig aldrig någon frid när ljus stormar min själ, och då blir jag totalt blind. Också inombords blir jag utan syn. När natt omringar mig kan jag skåda mitt himlavalv tillslut. Jag kan undslippa att gömma mig som jag tvingas göra i allt ljust, förhatliga dag. Ljus är dålig som förklädnad och jag blir blottad, avslöjad. Jag hatar ljus. Mörkt kan gömma mig. Tillsammans klingar jag och natt i så grann ton. Dag och natt saknar samma symfoniska känsla.

Jag önskar att jag också var av gas och plasma, hopad och sammanförd av ofattbart tryck, solitär och solid i kosmos. Avskild och lycklig i mitt privata tomrum. Ifall jag och andra stjärnor krockar förintas vi alla, och alltsammans slutar i mirakulöst drama, och nya himlagnistor, utspillt salt på min mörka rymdmatta, kan födas ur min död.