För någon vecka sen träffade jag en
person som jag inte sett på länge...
Men den personen påpekade att
mina ord till Dagens Ros till tidningen
var alltid glada, jag klagade aldrig på något...
Allt var väl inte alltid bara bra...
Hittade jag aldrig något som var
fel inte höll... Helt enkelt uruselt!

För det mesta svarade jag är allt
oftast mer än bra, mycket skickligt
gjort... Som jag ser och lyssnar till...
Men nå´n enstaka gång är det kanske
något som brister... Där har du rätt!

Jaha, det var som jag trodde, sa personen
till mig, vad gör du då...

Då, sa jag, tänker jag efter om det fanns något
som höll trots att det andra brast, och det finns
det ju alltid... Så jag lyfte fram det...

Personen avbröt mig igen, varför då... Nu fanns
ju chans att påtala felet... Du!

Nej, sa jag, de visste säkert själva om vad de missat
det behövde då inte jag berätta för dem då. Vad de
verkligen behövde just då det var ett litet plus och
det hittade jag och skrev om det till tidningen...

Igen blev jag avbruten, men varför i all sin dar
klagade inte jag när det var befogat... Nej sa jag
det gör jag inte om jag inte måste, så att klaga
överlåter jag helst till andra... Till dig du tycks
ju ha den gåvan...