Jag förblöder osynligt, det finns knappt kärl kvar att blöda ur,

- Jag älskar er, det vet ni, eller hur?
Det är bara det att min kropp är ett blodigt ångeststycke jag aldrig tar mig ur, hel,
jag vill inte blöda sönder livet här,
jag vill skära mig loss, torkas ut, grävas ner,
det finns inte några möjligheter för mig att bli vackert rosenröd som ni andra är,
jag är fånge i mig själv, det är så smärtsamt att leva med svartblod,
så smärtsamt att jag kommer att skära mig till döds med osynliga rakblad, tillverkade av självhat,
det finns stunder då mitt blod flutit så klart,
det måste erkännas att de stunderna varit underbara,
kanske borde jag vara rädd om tunna små kärl som fortfarande skyddar min själ,
de som dagligen krigar för överlevnad i röda droppar som dansar längst mina handleder.

Jag har en extrem blodfobi, men känslan är stark,
en dag kommer jag att förblöda mig bort från jordelivet här.