Jag lägger mig ner,
frivilligt, på ojämn ångestmark,
du får äran att skära upp mitt bröst,
skär ett djupt snitt, du behöver inte bedöva mig,
inte någonting kan göra ondare än den själssmärta jag burit på i åratal,
mina skrik beror inte på din vässade knivspets, när den gräver runt inuti mitt bröst,
utan på den ångest som för längesedan slagit sönder hela mig.
Skär loss den, om du hittar den, den där hemska biten som kallas själ,
kasta den från jordens yta, om den skulle lyckas gömma sig för dig,
så får du istället hugga sönder hela mig,
kan du inte befria mig från min själ,
så kan du lika gärna låta mig dö där under din kniv.