Plötsligt befann jag mig
på ett lugnt hav. Det var
där texten skrev sig själv.
Jag gav upp och andades,
dränerad vid den ljusa
midnatten.
Impulserna hade rasat
in, bilder strömmade
över mig. Jag gapade,
händerna spända vid
sidan, ögonen försvann.
En fors och en jättelik
ström attackerade mig,
sköljde igenom mig
med all världens
mening;
språk, ögonkontakt, sorg,
symbolik, mening, karaktär,
motiv, drivkrafter, skam,
förtvivlan.
Jag försökte stundom ta
tag i något intryck, ta in
och förstå, bygga och
skapa struktur. Forsen
krossade allt hinder
och fortsatte hälla i
mig utan
filter;
relationer, skuld, hat,
hemlighet, flykt, gud,
personlighet, svartsjuka,
raseri, motsägelser, utopi,
mani, offer, självbild,
girighet, antydningar,
förlåtelse, bitterhet, vanor,
omvägar, genvägar, nycklar,
eftertanke, vandring, rening,
rensning, tysthet, fromhet.
Allt gick att byta ut,
allt gick att ersätta.
Till sist fanns bara
ett alternativ och
det var att ge upp.
Att ge upp var
tanken om att allt
skulle ta slut, att
liv var kamp och
att insikten var
att jag hade
förlorat.
Tröskeln kom
som en chock
när liv fanns kvar
ändå. Klarare och
renare.