ligger och försöker sova, ögonen är stängda, men det är inte svart, det är rött... lysande rött. Som en lampa. Jag öppnar ögonen igen. Solen skär rakt in. Jag vrider på mig. Suckar. Damm yr. Det känns varmt och kvavt. Detta kommer inte gå, konstaterar jag. Sätter mig upp. Golvet är fullt med damm och remsor av tapet. Jag känner mig yr. Orkar inte. Reser mig upp. Svartnar lite för ögonen, men det gav sig. Går bort till fönstret, öppnar det. Det första jag hör är vinden, som sakta blåser in. Sedan hör jag fåglarna. Dem kvittrar. Det är inte ett enda moln på himmelen. Men ändå så är det en mardröm jag lever i. En mardröm där solen skiner och fåglarna kvittar... väntar lite, hör barn skratt. Och där barn leker och skrattar. Det svider i ögonen. Halsen känns torr och dammig den med. Jag ställer mig vid väggen. Väggen är lång och bred och full med massa små "tapetbitar" som vägrar komma av. Jag tar kniven och suckar. Börjar skrapa. Skrap, skrap, skrap. En millimeter klar. Sjuttioåtta miljoner kvar. Skrap, skrap, skrap. En millimeter till. Undrar vad som krävs för att en människa skall tappa det fullständigt? Jag menar här står jag och skrapar med en kniv, när jag borde sova, men det går ju inte, så jag gör detta istället. Och i natt kommer bli tuff. Mycket hårdare än den som va. Skrap, skrap, skrap. Armarna värker av mjölksyra. Och denna jävla trötthet, orkar ju ingenting ju!? Blodet känns som filmjölk, och liksom följer hjärtat upp och ner genom hela kroppen, in och ut... mekaniskt. Blub, blub, blub. Nej, fan ta detta... fortsätter att skrapa. Skrap, skrap, skrap. Jag nyser till. Skakar av det och fortsätter. Millimeter efter millimeter. Jag skulle lika gärna kunna klippa gräset med en pincett... Jag tar upp kniven, tittar på den, håller den i min hand. Kollar på det rostiga bladet, med vita målarfläckar på. Tittar ut i solen. Ser folk gå, le, glada, skratta, på väg hem, eller på väg bort... jag tittar på kniven igen. Låter den falla. Rakt ner i golvet. Nä, nu ger jag fan i det här. Jag tar på mig skor och går ut. Tvärsöver gatan. In på tobaksaffären. Köper en packet cigaretter, kamel, blå. Och ett sexpack folk öl, kommer inte ihåg vilken sort. Kommer hem igen. Allt som finns i min lägenhet är en madrass och två stolar som förra ägaren lämnat kvar. Jag tar den ena stolen, sätter den vid fönstret. Tar upp en iskall öl. Den känns som en kärleksfull smekning i handen, knäcker den. Pysst ... ååå, glädje i vätskeform. Ner för min strupe. Lägger sig skrattandes och gråtandes vid min själ, som en trogen hund. Tar ut en cigg, tänder den, inhalerar. Blåser ut. Innan ni dömer mig... vad hade jag för val? varför skall jag kämpa hela tiden? är trött på det...
Vad krävs egentligen för att en människa skall tappa det, totalt? Bli en sådan som irrar omkring surrigare än en hel buss lass med småbarn. Och bara går omkring och pratar med sig själv, men skriker åt alla andra...?
märkligt, egentligen...? allt känns så fel på något vis... som att det gör det samma... tar mer öl, drar in lite rök, blåser ut...
såg en kvinna gråta öppet för någon helg sedan. Det var hemsk för det kom ifrån en plats, många lyckats skydda, åtminstone lite grann, men inte hon. Hon hade åkt på någon nit, en rejäl sådan. Och det var sorgligt, hur alla tittade snett på henne, det enda hon var skyldig till vara att bli så förkrossad att hon inte längre visste vad...
undra hur det är, att vara där? inget kul... kan jag tänka mig, en jävla mardröm. Lite som min, fast ändå inte... jag kan se lite längre på tjejer nu, nu när jag har min öl, min cigg, sittandes i mitt fönster. Jag kan utmana dem lite. Vara lite farlig, lite svår, lite mystisk.
innan ni dömer mig, vad hade jag för val?
vad har jag för val? räkningarna skall betalas, kärleken skall piskas ur en. Skratten skall förvandlas till tårar. Och här sitter jag... ännu en idiot, med på samma idiotiska resa... suger in mer rök...
sänker ölen, det tog emot att låta orden segla igenom en. Det tar emot att sitta här som ett spöke, titta ner. Ner på tjejer. Vackra, leende, skrattande tjejer... I perfekt vinkel dessutom... fast vad spelar det för roll?
kommer aldrig få leka med dem? jag sitter här och ser alla, men ingen ser mig... Här sitter jag och ser ALLA och ingen ser MIG.
HÄR STÅR JAG, SOM ETT SPÖKE, OCH SER ER, MEN NI SER FAN INTE MIG!? jag står i baröverkropp, skriker ut orden...
fuck, shit... jag dök ner. Hjärtat slår häftigt. Det var någon som tittade upp... Jag kunde höra dem fnissa där nere. Äsch, fan kom igen nu va! Upp med dig, vissa lite mod. Jag reste mig upp, satte mig. Tog en öl till... Tände en cigg... kände mig varm och svettig...
lite visste jag, att detta bara var början, mjukstarten... hade jag vetat det, så hade jag druckit mer öl, den dagen... och alla dagar efter det.