välla välva in molnfagra pioner med djup
andas sommarvilja in i vårgryning
stenar glittrar i skogsvida
tranan landar i vingfamn
vinterland
vilar i ljushänder
så bladet är bladet
en åder
kvistar grenar
tvenne ellipsoblater
smälter samman i ett
bladet kan vara så mycket
ett ark en kniv
ändå
är bladet
bladet
säg mig
minns du minns du hur vi bad in i molnen
så sade den späda kvisten
minns du hur allt runt om oss tonades ut
och vi var ett med molnen svävade fria
och dagen vandrade in i natt
och vi dansade hand i hand
i långa svindlande böljande mjuka stjärngirlander
och vi stannade när vi hörde en själ gny i rädsla inför natten
vi stannade samt sträckte skimrande ljus till själen
själen vilken med ens såg nattens skönhet
minns du minns du
så sade den späda kvisten
hur kan du minnas det du är ju en späd kvist hur kunde vi
kvisten tummade på en av knopparna
vek varsamt ut höljebladen
ur knoppen syntes ett träd stiga fram
så, så kan jag minnas och så kan du minnas
allt väver i varandra varandras
varandes var andes
och stjärnorna blev till regn
vi var stjärndroppar vilka mjukt föll
och minns du hur vi studsade mjukt hoppade
innan vi sjönk in
och jag såg trädet vara en kvist
och jag såg kvisten vara ett träd
och jag såg allt
förändras
in i det detta var samt är
och detta var
är
vackert
och jag satte mjukt fingret till taggen
nålen utan öga nålen ett spjut värnande
floren av vita pärlor begynnande in i vita moln
slånbärsblom stjärnblom glittrande klarhet
och tre droppar blod föll in i markhägn
viskade till mig allt är väl
kvisten viljekvisten bär en knopp
i hölje av skal, vingar
doften av dig du näre rör vid knoppskalet
en knopp släpper ut blommen
så sker i sannmötes renhet
och blomman är till dig
du näre
så skör
är
min hud
den tunna ishinnan
nysnö i vårgryning
bäckarna
mitt blod
är stilla
stilla
stilla
är detta bidan
är detta
ett
detta
säg
vilka sjunger, skuggsvanar sveper med vingar
ur kärleksland kvinnan vid spisen ser tonen sväva fri
sväva ren klarhet
skuggsvanarna sveper
med vita
vingar
sånger in i bröst
stenen ligger lätt i hans hand
smeden vilken smider stjärnsilver
stenen ur kol slipar bladet
han höjer bladet in i solguld
så täljer han asken med intarsiarosor
ur hans hjärta
till henne
han bär eldbörd i händer
följer stigen till bergen de vita
de berg vilka aldrig avkläds renheten
i bergskretsen skimrar sjön
han stiger i sjön tänder salvia strör askan
minnesaskan in i vinden tas in av sjön
och vinden sade jag döper dig till människa
andas
och havet sade jag döper dig till människa
följ
och jorden sade jag döper dig till människa
lyssna
och elden sade jag döper dig till människa
hjärtbrinn
brinn
ja viljelev ur ditt hjärta
och stjärnorna sade jag döper dig till människa
svara
de skodda drar ur spikarna barfota möter de
åter hennes andning
spikarna flöt in i himlar
järn faller styrka in i blod
och skorna förenade sig med järnet in i blod
gräset böljade friskt frodigt
bufflarna bär drömmolnen
vildhjordarna vakar med folkens svarandevilja
de oskoddas följen
hon lyfter händer in i molnvisa
öppnar bollen hon bar
toner svävar fria
tysta faller de in i hjärtandning
ur detta tysta höres hennes hjärtstämma
hon tänder elden i stenarnas ring
trumman hennes hud
vibrerar reningsrörelsen
den vandringen vandrade hon
den stigen vandrade hon
i kärlek andades hon
hon rörde vid träd
stenar
växter
med närvaron av den hon är
markerna upplevde henne
ty hon var ett med allt
kunde ej urskilja
sig
från
ringarna lades i träden
sommarland vinterland
sken av ljusdanser
skiftade
cirklade
hand i hand
i cirkeln
livets dans
livets andning
hon följde lågans rörelse
den låga hon bar
i händerna
såg lågan sjunka allt djupare in
när hennes ögon knappt
såg lågan
satte hon sig ned
och skogen smekte ut hennes liv
in i markerna
uppfylldes av vitsippsskogen
av spannet med vita pärlor
månpärlor droppar
hällda ur spann
knoppar
vilka
är
hon gladde sig
såg lågan sakta stiga
följa berget
det
berget
när lågan nådde bergets topp
platån hon så ofta besökte
såg hon lågan omvandlas
till aska
så förenades hon med luften
med havet med allt det
vilket benämns
ovan markerna
borta hon var
var hon borta
borta var hon ej
hon landade i näckrossjön
sjön vilken ligger i kretsen av
de blommande körsbärsträden
där
dansar hon
med vinden
fri
fri
i
kärlek
och
kvinnorna
i dalen
dansar med elfenbensvita slöjor
ögon strålande
blå safirer
pupiller vidgas
in i ebenholts in i obsidian
munnar läppvingar
djupröda rubiner körsbär
kvinnorna i dalen
dansar med elfenbensvita slöjor
andas pärlemor
kvinnorna i dalen
lyfter dessa fallna
hösteldsblad
i lotusskålen
smidd ur bergstoner
sänks bladen in
skänks bladen tecken
kvinnorna i dalen
skrudar träden
komna ur menhirers
druiders stämmor
stenarna
stenportarna öppnade
strålar ädelstensljus
kvinnorna i dalen dansar
med elfenbensvita slöjor
andas pärlamor
havet stiger i flodens andning
sjunker in i ebbens vila
allt har vila inom sig
kvinnorna i dalen
besjunger havet
lyfter
är
in i dalen