jag såg dig
någon som var genomsnäll
påhittig
modig
hjälpsam och kamratlig

medan tiden gick
upptäckte jag den sjuka

arbetsuppgifter utlämnade
inga signaturer ifyllda
alltid borta på måndagar
det pinsamma i att träffa dig
det omöjliga i att säga
hur det låg till

parkbänkarna vid ån
tänderna som föll ur
de svullna blodådrorna
den tomma, stirrande blicken

vart ska du ta vägen nu Eva-Lena?
vi ser dig sitta på torget på dagarna
på bänken närmast knarkarna

så fasansfullt att inte heller jag

säger något