Andetag i en kylig disharmonisk vinter.
Skavsår i hjärtat av kärlekens labyrinter.
Ty skapelsen är åter närmare döden.
Ljuset från morgonen välkomnar missöden.

Hatet fyller sinnet med bitter högdragenhet.
Fruktan skapar smaken av människans falskhet.
Minnena av förlorade förhoppningar glänser.
Tanken flyr in i fantasin så långt över alla gränser.

Föraktet har alltid varit innerligt stabil.
Medan galenskapen och ilskan blir allt mer labil.
Förkastelse av den återfunna sorgen.
Men ändå så blir den placerad i den säkraste borgen.

Beskyddad av miserabla tankspridda odågor.
Som påstår sig vara vänner men som bara ställer frågor.
Om varför allting är ett helvete, ett stort mörker i omgivningen.
Frågan om kartan till hjärtat eller vägbeskrivningen.

Men hjärtat är sedan länge förlorat i den sista månaden på året.
Tårar och blod blandas med varandra när jag lägger mig på spåret.
Tom på vätskor som har haft en mening.
Ännu en livlös kropp i naturens förorening.

Så berätta en saga för mig om hur allting ska se ut..
Lycka är ett beroende, ett hat för kroppslig natur, ett slut.
Men till sist från nattens reflektion till en livslång förbannelse.
Såren svider och bränner i mörkret, ensam i väntan på återkallelse.
In i dödens passager vi dansa och skratta..
Himmelen döljer ingenting längre vi kan älska och uppskatta.