hon ville visa ögonblicket
när vårisen smälter,
hon gjorde det i en dröm,
bad mig berätta,

när det går sönder, lever det,
förrädiska porösa skeenden,
belyst av vårsolen,
brister och slår mot strandstenarna,
vatten som byggde upp din snögubbe,
som trofast följer dig,
isolerar och lagrar, låter ljuslyktan
florera med sitt sken i vintersvart
när du tittar ut genom fönstret och
längtar till jul,

smälter sig själv, leder dig som en stjärna,
söker sig till dig när du famlar i åns starka
strömmar, blidkar dig när forsens brus skrämmer
dig på ytan, upplyser dig hela vägen, på djupet
kan du aldrig drunkna