Utan tvekan monseigneur. Skärmen har sin ödslighet, livet har två. Men inte som du tror monseigneur. För det öde landet rymmer mer än det öde. Och skyttegravarna kommer aldrig att eka tomma. Trots det tömda blodet och de glömda benen. För det är i dem allting förklaras. När vi bara vågar samla dem. 

Jag bryts monseigneur.

Mot kontinentens kant och det snabba avtrycket. Det som möjliggör de snabba stegen vidare.

För jag vill stanna upp monseigneur. Och famna det söndertrasade. Det i törsten glömda. Det av kulor genomborrade. För att bära det in i solnedgången och alla dess harmonier. 

Varför monseigneur?

För en automat full av ansikten. Och det oförklarade i ett dödende barns ansikte. Och för att jag är. En människa.