Gatlyktorna fällde oss krökta skuggor
och du blev större än gud
Vi saknade tak och vi var
som flugor mot solen

Jag fick bära bådas leenden och skuld
du sa att det var verklig styrka
Dina fingrar dansade vant på min hud
du tycktes aldrig behöva takten

Luften låg som vanligt tunn och sval kring dig
den sved som myggbett i mina lungor
du andades fjäderlätt med axlarna mot himlen

Bakom åren gömde vi oss då
unga och fulla och viktlösa
vi lämnade ekande gator och skar nya stigar i en trädstam

Hur jag blev en främling undrar jag än
Jag bar ditt leende men snart blev det för tungt
och du såg på mig obönhörligt sviken

Den kvällen blev det stopp i en hiss och ett hjärta
så du tog trapporna ner