Så breder han sitt täcke sprött
över sårat silke rött
glupande, bedrägligt varm
vacker i sin rosencharm
skänker sömnen till avgrundsrop
Döden med livet hör ihop

Så höljer han i luftigt krus
dårars levnad, blodets rus
elak i sin hunger, han
nådig någon gång ibland
oftast, huldast som Dödens vän
Hösten den röda härskaren

I morgonkylans silverdis
viskar han med röst som is
Tystna, vågors stilla brus!
Somna, dagars sista ljus!
Flicka, res dig ur bädden ej
Rätt skall jag komma, frysa dig!

Törnrosa har en fingerborg
skyddas så mot sömn och sorg
Stursk hon spinner sommarlin
stark av mod och maskrosvin
Se, vad tji får du, trollenål
av lilla mänskans ystra skål!

När slutet är för vin och lin
vid sin blanka symaskin
gäspande – ack, saligt nöjd –
sitter flickan, röd av fröjd
Ingenting skall han hämta där
Hösten den röda pingelpär

Osaligen för flickans skull
springer Höstens rosenhull
jämrande i blod och slams
piskat av – krims-krams, krims-krams –
silverborg och en gyllenkork
tio små söta fingrars ork

Han färgat har en hel natur
en gång lycklig med sin skur
rodnad av artärers sav
rodnaden har nu fallit av
kläder markerna, öm och het
Ångerfullt kanske, ja, vem vet.



13/8 1988