Det blåser idag, käraste.
Trädens grenar kastas hit och dit.
Ingen ordning alls.
Som om lugnet som varat en tid
bara var just det: ett Lugn, en
andhämtning före en storm.
Jag stod och strök och tänkte
att jag skulle prata lite med Gud.
Lämnade strykbrädan för en stund.
Ställde mig vid fönstret, såg ut
på mitt böneträd.
Och vinden stillnade för en stund.
Som om den ville ge mig en chans
att göra min röst hörd.
Som ville vinden och träden att
Gud skulle höra mig.