Svetten, ledan och moster ligger vid trappan.

Allting är som det brukar vara. Och ändå är allting annorlunda. För när solen gick upp förvandlades jag till sten och där hjärtat en gång satt flyger svalorna förvirrat i tomheten.

Kanske var det rotens fel, den som ligger runt det rotlösa? 

Eller så är felet att jag aldrig blir någon raggmunk, kanske för att jag aldrig haft någon skrift bakom örat. Heller inte i knävecken. Inte för att det gör något. Jag trivs rätt bra som en hippiebibliotikarie, med världen som fällan eller möjligheten i min ficka. Aldrig i samma form, alltid i utveckling. Och mot den jord där blodet låg gömt. Lade jag ju mitt ansikte. Det jag dragit ur huden. Vid sidan av de andras.

Sten och ord, herr Allt. Sten och ord. Och viljan att fråga.

Jag grunnar över allt detta när jag ser svetten, ledan och moster krypa ner i tunnan. Grunnar och förundras, innan jag brister och rullar.