Hon räknar till nittionio innan hon driver runt hörnet. Nittionio av allt. Nittionio av intet. Aldrig som räka. Alltid som människa. Senare skall hon köpa kött, grönt, smör och liv. Nej inte liv. Hårschampo var det och medicin. Eller var det liv? Hon stannar till lite i sitt drivande. För en kopp kaffe och frågor på fat. Spottar i det grå och lyssnar till det ogripbara. Kanske borde hon köpa blommor? Kanske är hon Mrs Dalloway? Det skrattar hon så högt åt att hon generat ser rakt fram och fångar den gula taxin. Till framtiden säger hon och lutar sig mot läder som luktar. Nej inte någon framtid säger taxichauffören. Men jag kan köra dig till aftonen och det fladdrande nya. Men brödet. Det får du baka själv.