Vid slutet av den väg som ingen egentligen vill gå ligger ett café. Det har en dörr in men ingen dörr ut.

Det finns intet där. Inget kaffe, inget att äta, inga bord och inga stolar. Ingen som välkomnar.

Men utsikten är hänrivande.

Och inne på caféet samlas de ihåliga och de som fortfarande kan gråta. Där samlas de som är tomhet och de, som om man öppnade dem, ville bränna hål på världen. Ja, där samlas alla de som intet annat kan, än att stå alldeles stilla vid fönstren och titta ut.

När sedan fönstren gång på gång brister kryper bensamlaren över kanten. Tar livet mellan trådarna och klipper av.

Allt för att tysta denna plågade ton av metall och musik från de aldrig framgrävda.