I natt skrev hon vackert. Ända fram till småtimmarna skrev hon, där invid stearinljuset satt hon, klädd i trasor som var kvar
av det spunna genomskinliga tyget hon klätt sej i.
Flög hon rakt in i fönstret som om det också var genomskinligt. Och föll
tusen våningar ned tillsammans med tusen skärvor bort.
Och landade invid hennes land. Våning för våning tills botten var nådd.
Och de bara låg där, där i tystnaden kvar medan regndroppar föll
som vattenänglar och bildade ett blänkande kristallskepp som speglade sej i hennes ögon