Likt en gudinna,
insvept i prakt och kontrasterade nyanser,
sveper sorgmanteln sina vingtag över rummet.

Jag sitter insjunken i begrundan,
betraktande det vackra och livfulla,
som i en drömlik vision.

Den harmoniska ingivelsen,
som fyller det stora vindsrummet,
förändras snabbt till ett upplösande tillstånd.

Färgerna som nyss förgyllt,
och omkullkastat det statiska,
förvillar till ett onyanserat mörker.

Sorgen som bärs av den sörjande,
ett förklätt mörkrött sår,
blir till ett inre vrål av kaotiska rörelser.

Tiden är bestämd och går mot sitt slut,
ett liv som tänds och släcks,
efter dygnets förödande bestämmelse.

Det liv som nyss varit en vacker betraktelse,
en uppslukande fascination,
förgörs och nedmonteras till sista vingslag.

Rummet fylls återigen av stillsamhet,
som om tystnaden krävt talan,
allting återgår till sitt.

Bara sorgmanteln ligger kvar,
utslagen och förstelnad,
som en demonstration för livets gång.