I höstens skarpa morgonsol
stod en häger, stilla, benvit,
på en gren vid vattnet.
Ibland såg den över viken
med ett ögonkast. Så åter
stod den i inåtvänt grubbel.
En bild av eftertanke kanske
(eller kanske av inga tankar).
Kanske den såg efter småfisk,
kanske den fått sitt morgonmål.
Med starka fötter på grenen
stod den ändå alltid stadigt.

Höstvind vimlar runt med träden
med löv som redan gulnar,
medan hösthägern än på grenen
vilar och verkar bida sin tid.