Pillade på ringen. Smekte mig själv över bålen och lättade på kjolen tills trekanten slog honom rakt i ansiktet. Sådär ja, nu var allt borta och förlorat. Alltså vaggningen och hans varma puls. Det var försent nu. Och jag hörde ju att mitt skratt redan var en annans. Så hårt.

Ändå fortsatte jag att prata och prata. Och kikade mellan fingrar bara för att se att han var en soldat som belägrat sig. Ville inte nås av mitt skrikande enfald.

Och han ville inte ingjuta drömmar. Inte skada. För han var en god person.

Jag kastade några stolar och böcker i vinden, mot hans stängda mun. För att skadliggöra. Åskådliggöra. Livgöra mig. Men nej.

Min vilda stjärnhimmel dog där. Ensam.