Han satt i en rullstol
med minnet var det så
att mycket glömde han å...
Gillade att prata med folk,
hans närmaste blev då en
sorts tolk, de fyllde i då och då
när hans prat stannade av, för
det tänkta försvann, men ordet
det saknade en nära fann, sa det
för att samtalet åt rätt håll skulle
flyta så han samtalet ihop igen
kunde knyta... Det var ju hans
lycka att ord med folk få byta
och gladdes alltid när en nära
vid ett stopp ändå kunde få
språket hans att inte tryta...

Men den hörande då samtalet
bröt och till den nära då röt:
-Tänk att du alltid ska
lägga dig i. Tänk att du
aldrig kan låta bli...

Och den rullstolsbundne var hos en
ny doktor. Medicinen skötte hans nära
och kära, för honom gjort det i många
år... Han visste ej längre något om den
alls... Doktorn klämmer på hans hals...
Frågar hur är det med den, frågar
vad tar du för medicin för den...

Mannen i rullstolen säger ingenting,
tittar frågande på sin följeslagare som
säger... -Han får... Då slår doktorn
händerna på sina knän och utbrister
argt: -Jag frågar inte dig, jag talar ju
till min patient. Då skall du hålla tyst
inte säga ett knyst! Medföljaren ger sig
inte utan fortsätter: - Jag svarar för den,
det är jag som hämtar ut den, ser till att
att han tar den. Detta klarar han själv
inte längre. Dr: -Sa jag inte till dig du
att hålla tyst nu...

Följeslagaren gick till mannens hus-
läkare och berättade, den doktorn
skrev ut ett brev... NN är inte längre
i stånd att föra sin egen talan! Han är
för sjuk! Medhjälparen talar på min
order i hans ställe så min patient
får rätt diagnos och den hjälp
som han verkligen behöver!

Det brevet fick sen medhjälparen
ofta visa fram...