När du står där framför mig är jag mindre än liten, mer minimal än minst. Osynlig. Tillintetgjord. Raderad. Jag hör mig själv säga hur många var de? vad sa de? bor de under över eller bredvid dig? Hon svarar aldrig, men på andetagen vet jag att du bor i henne. De är överallt i periferin i lägenheten i trapphuset i känslan i mängden i vasken i duschen i TVn i busken i bröstet i golvet i himlen i väggen i morgon i hjärtat. Ett inbördes krig. En inbördes beundran. Vik hädan, din djävul jag älskar dig, viskar hjärtat; jag älskar dig.

Jag vet inte längre
om du stavas
helvete eller halleluja.