Tystnad är allt du ger, i mina ögon släcks kärlekens eld, men det är som att du inte ser.

Dina ögon är mörkare än en vinternatt, men jag vet att de kan glimma som den vackraste skatt, men jag orkar inte längre leka tafatt.

Du vänder din rygg, du är på väg att gå.
Det finns inget jag kan göra för att du ska förstå, att var du än är så kommer det alltid vara vi två.

Säg något, visa att du inte är död inuti, säg att detta är inte förbi, att lyckan är när det är vi.

Jag hörde dörren stängas som ekot av en förlorad strid, hur kunde allt detta hända på så kort tid. Allt var ju så bra, men du kände annorlunda, bara kunna få dra.

Det är dags att ge upp, sluta försöka stå upp.
Bara lägga sig ner och aldrig resa mig något mer.

Du var den enda för mig, men det räckte inte för dig.
Jag hade slagits tills tidens slut, men du lyssnade inte, du bara gick ut.

Jag blundar, känner sommarens värme smeka min kind, De säger att kärleken är blind. När jag kollar upp igen, sitter jag med ett fotografi på min kyliga vind.