Ser mig själv i drömmen flyta fram med lätta kliv över fullsatta läktare,
stolsrader efter tomma stolsrader med spårlösa anleten,
märkta av samhälle, tidens obönhörliga tand och debattklimat.

De är överfulla läktarna, och ändå utan riktiga kroppar på samma gång...

Vi är ändå ifyllda, skrivna med blad över våra sinnen,
tunga med tankar, sänkta med sjunkbomber, vi glöder och vi dör.
Vi brinner ett kort slag, för att sedan gå upp i rök.
På något sätt är vi inte äkta och sanna mot oss själva och andra,
vi är förfalskade av en människomyntare i förklädnad, som slår dank av vår smärta...

En maktens korridorers samplade skoavtryck på repeat i en copy/pastad youtube-kanal någonstans ute i världshavets cyberrymd...

Jag behöver flera månaders retreat, mår bra av,
vore en slumrande dröm, ett stenkast från verklighetens påbud. Jag behöver inte era applåder, ert gillande eller era kommentarer,
skiter i (ripp och cred Labyrint).

Jag skriver för mig själv, för att orka och må bra,
bättre och berätta lite grann,
vinna mig själv igen och besegra mig själv för att orka leva vidare igen...

Friends, vad bra att ni arbetar mot mobbing, det behövs verkligen. Så lurpassat att döpa nationalarenan till just vänner. Vi är alla kompisar va, på denna jord?