Snälla G gråt inte
för att jag inte kan
tala tydligt

stumheten
är klistrad vid min märg
plåstrad i timmar av
mina käraste

förvandlat, samlat
i ett potpurri
av färdigheter
oangelägenheter
i spår

all den generositet
som bjudits mig,
ändå är jag tyst

ändå ler jag inte
när du ler
vill le

vill

vara

din

om jag kunde
skulle jag visst
berätta för dig
om mina former

alla

ända tills
aldrig du fick nog och vätskan rann ut
i nätter som kom av sig
begav sig

tills dess
att du
alltid ler igen mot ett spräckligt ansikte
åter och åter