Han.

Är allt jag tänker på. Löjligt mycket. För mycket?

Men jag då?

Jag bryr mig om mig själv också.

Men det är honom jag tänker på mest. Det är honom jag ser när jag ser min framtid.

Kärleken. Att vara kär. Att vara så djupt ner att man aldrig kan ta sig ut igen. Att komma till den punkten där ingenting annat spelar någon roll. När man ser honom och ser sig själv, sitt liv, sin kärlek och sin framtid. När man ser ett vi. När man ser en framtid. När man ser sitt hem.

När man är säker. Det är honom jag vill vara med resten av mitt liv.

När man ser alla andra runt omkring. Det är inte han, de är ingenting jämfört med honom.

När man känner sig trygg. Jag vet. Det är han. Det är jag. Det är vi. Inte konstigare än så.

Att lära sig om varandra. Se nya nyanser, upptäcka tillsammans, att älska varandra.

Utvecklas tillsammans. Klara utmaningar och bli starkare som individer. Bli starka tillsammans.

Saknaden när han inte är nära. Så långt borta igen, eller inte riktigt, men långt borta. Alltid för långt borta. Oavsett hur irriterad och sur man kan bli på varandra, är hans närvaro allt man behöver för att må bättre igen. Hur han tar hand om mig när jag blir orimligt sur eller svår att handskas med. Att han orkar handskas med mig. Att han orkar vara med mig. Att han kan älska mig. Att jag har en sådan tur.

Hur kan någon älska mig?

Jag älskar dig, M.