Gus och David följde Potter Creek’s vindlande krokar upp mot bergen. Terrängen steg långsamt ända till det sista huset som trängdes i den smala dalen hade passerats. Därefter började en brant klättring på en smal, nästan igenvuxen och sällan använd stig.

   Här blev bäcken yster. Det humusfärgade vattnet hoppade och skuttade över stenar, trädrötter och andra hinder. Ibland stänkte det upp över kanten på den djupt nedskurna bäckfåran.

   Vore det inte för de båda fyrhjulingarnas oväsen skulle ljudet av den vilda bäcken bitvis vara nästan öronbedövande. Det visste David som strövat här till fots många gånger då han under skolåret på Shelby High School bott nere i dalen.

   Han ville visa lillbrorsan utsikten från bergskammen. Ska sanningen fram så var det nog mer intresset att få köra i terrängen som hägrade. Naturligtvis blev Gus eld och lågor inför det erbjudandet. Det var inte var dag han hade chansen att få köra en Polaris. Nu satt de på varsin likadan maskin. David körde först och Gus försökte hänga på. Ibland gick det lite väl fort för honom som var ovan.

   De krängde sig uppför berget. Stigen var emellanåt inte framkomlig på grund av nedfallna träd. Då blev det en rundtur förbi hindret. Inte så lätt alla gånger då lutningen var stor. Den ovana tror att fordonet ska tippa, vilket är en otrevlig känsla, men fyrhjulingarna klarar mer än vad man tror.

   Ganska snart fick även lillgrabben känsla för det hela. I och med att självförtroendet steg kunde han koppla av och börja njuta av resan.

Nu syntes inte mycket av bäcken längre. Den var bara en liten rännil mellan grästuvorna. De ståtliga asparna nere i dalen var här ersatta av betydligt mindre kusiner. Ju högre upp de kom desto lägre blev växtligheten. Snart var det mest bara buskar bland några taniga tallar.

   Uppe på den smala bergskammen vände David runt och lät nosen peka åt det håll de nyss kämpat uppför. Gus gjorde likadant och häpnade över utsikten som öppnade sig framför honom.

   Långt nedanför dem syntes taken på byns hus. Bergen sträckte sig åt alla håll och däremellan låg dalar med frodig grönska. Solen tittade fram mellan täta moln då och då vilket fick landskapet att blixtra till. Framför dem stupade berget brant. Likaså bakom dem. Det kändes som om de balanserade på en knivsegg. En oförsiktig rörelse framåt skulle innebära katastrof. Likaså om de skulle backa någon meter.

   Här uppe var det svalt i den svaga vinden, till skillnad från luften nere i dalen som var fuktig och kvalmig. Det syntes hur fukten steg upp från dalen. Luften dallrade framför dem.

   ”Inte illa va´?”

   ”Fantastiskt! Va´ långt man ser. Häftigt!”

   ”Där borta ligger skolan. Shelby, du vet.” David pekade rakt mot solen som för stunden lyste intensivt just på den fläck de befann sig på.

   ”Lite längre bort åt det hållet kan du se Pikeville.” Han pekade åt ett annat håll.

   ”Pikeville?”

   ”Där vi brukar handla.”

   ”Okay!”

Plötsligt började det röra på sig bland löven alldeles framför nosen på Davids maskin.

   ”Kolla!” Han pekade med vänsterhanden.

   En skallerorm, ganska stor, ringlade iväg och försvann nerför slänten. Den hade naturligtvis blivit skrämd av oljudet, men vågat sig iväg först då tystnaden lägrat sig igen.

   ”Tur att vi inte stod eller satt på marken nu”, sa Gus.

   ”Äh, ormarna är inte farliga om man inte provocerar dem.”

Mätta på utsikten fortsatte de längs bergskammen västerut. Här var lättare att köra än vad det varit på väg upp, men avgrunden var djup på båda sidor.

   Efter ett tag svängde de ner mot baksidan av berget. Här var det mer skog. Ganska tät sådan. Barrträd blandat med lövskog. De kom in på en smal skogsväg bestående av två hjulspår. Tydligen användes den ibland. I de ännu ej uttorkade regnpölarna, efter gårdagens skur, syntes spår av bildäck.

   David undrade vem som körde bil hit upp på så dåliga vägar. Vägen böjde av till vänster och gick tillbaka åt det håll de kom ifrån, samtidigt som den gick brant utför. Han svängde in bland buskarna och ströp motorn. Gus körde upp bredvid och gjorde likadant.

   ”Varför stannar du?”

   ”Kolla där nere! Ser skumt ut.”

   ”Vadå?”

   ”Följ med!”

Tillsammans gick de en bit nerför slänten som var nästan ogenomtränglig av täta, vassa buskar. Vid en öppning stannade de. Härifrån hade de bra koll ner över platsen där en kraftigt höjd pickup stod utanför ett litet nedgånget hus. Det kom en smal strimma rök ur skorstenen.

Huset var väderbitet grå. Förmodligen hade det aldrig varit målat. På taket träspån, där flera av dem saknades. Dörren stod lite på glänt medan det enda fönstret, på den fasad de kunde se, var igenbommat med en lucka.

   En liten öppen plan fanns framför stugan. På andra sidan planen stod en gisten, svagt lutande redskapsbod. Utanför den ett antal lådor och några plastdunkar.

Plötsligt stod en äldre skäggig man i dörröppningen klädd i hängsleförsedda blåbyxor och en rödrutig skjorta. På huvudet en sliten, solkig stråhatt, en gång vit. Han höll ett gevär utmed högra benet, med pipan pekande nedåt. Mannen spanade och lyssnade intensivt ett tag. När inget konstigt syntes eller hördes gick han in för att strax komma tillbaka, då med en stor plastdunk i vardera handen. Efter honom följde en ung man i jeans, T-shirt och baseballkeps. Också han bar på ett par dunkar.

   De bar dem till pickupen där de staplades på flaket i särskilda ställ hopsnickrat av spillvirke. Efter ett par vändor till gömdes allt under en presenning som noga förankrades i alla hörn.

   Därefter försvann de in i stugan igen.

   ”Vi har hittat ett moonshine still.”

   ”Moonshine?” undrade Gus.

   ”Ja, hemkört då. Någon bränner sprit i det där rucklet. För försäljning.”

   ”Hoppsan! Då är det bäst att de inte får syn på oss.”

   ”Du har rätt. De är nog inte att leka med. Vi såg ju geväret.”

   ”Huset ligger då väldigt gömt.”

   ”Ja. Det finns många likadana lite varstans här. Hillbillies du vet. Inte alls ovanliga i Kentuckys svårtillgängliga bergstrakter.”

   ”Bäst vi sticker.”

   ”Japp!”

Båda fyrhjulingarna startade, tack och lov, snällt. Hade de trilskats kunde det ha blivit farligt. De stod ju inte gömda så de var lätta att upptäcka när pickupen skulle därifrån. Ljudet kanske redan hade väckt dem därnere. Nu var det bråttom. Någon måltavla ville de inte bli.

På väg ner mot byn utefter Potter Creek kunde de slå av på takten. De var helt enkelt tvungna att göra det, av säkerhetsskäl, annars skulle de nog stå på öronen med skador på både sig själva och maskinerna som följd.

Hillbillies och moonshine hade fått ett ansikte. Sådant fanns i verkligheten och inte bara i sentimentala countrylåtar.

   Gus och David delade på en hemlighet. Att berätta vore lönlöst. Kanske till och med farligt.

Så snälla, säg inget är ni bussiga!

© Kjell Åhsberg