jag hittade ett gammalt slitet foto idag
det föreställde en ung, lycklig kvinna
som hissade en bäbis mot taket
så att bäbisen skrek av skratt

kvinnan var min mamma
och den skrattande bäbisen var jag

jag minns alla åren
alla såren
all skräcken

alla gångerna
när jag visste att du skulle
komma in i mitt rum
och skrika
och jag inte förstod varför

om det någon enda gång
hade gått att förstå
varför du alltid var så arg
så hade det gått att härda ut
men det gick inte

alla gånger jag försökt minnas
om du någonsin uppmuntrade mig
eller sa ett enda vänligt ord

och så hittar jag fotot
en lycklig mamma som hissar en bäbis
som är jag
som skrattar så han kiknar

jag önskar att jag kunde gråta nu

äntligen

jag tror att jag skulle gråta tills tårarna blev en ocean

men livet är kort
och den korta tiden kan inte slösas bort
på att gråta