Jag är ensam här uppe

nästan uppe i himlen

så här nära har jag aldrig varit

till Gud.

Ser ut från där jag står

på ena sidan ett berg än högre upp

än där jag står.

Framför mig ligger den gamla staden

för länge sedan övergiven.

Tänk att här har människor levt

föds här, vuxet upp här och dött här.

Nu är det så tyst här

inga ljus av varken människor eller djur.

Allt känns så märkligt 

öde, tyst och så övergivet 

och varför?

Luften är ren och nästa ansträngande  

för mig att andas.

På de branta sluttningarna 

ser gräset så bördigt ut

att det kunde livnära många.

Här känner jag att jag vill vara

leva och dö här.

Den dagen jag inte längre skulle vara här

så vill jag flyga härifrån

som en kondor!

Upp i de tunna luften

se allt det ödsliga försvinna under mig.

Är allt detta bara 

en mental dröm

eller är jag nedsjunken i djup komplemplation.

Vad  det än är

så är jag fri?