Nu vänder jag mig till dig. Jag vill att du ska se mitt ansikte, kan du det?

Du hör min röst, men hur ser ansiktet ut? 

Ger min röst dig någon bild? Vem ser du? Vad ser du?

Har jag ögon, vilken färg har de i så fall?

Och näsan, munnen?

Ser du att mina läppar formar orden du läser? Liknar jag någon?

Hur nära ser du mig?

Hur nära vill du se mig?

Kan du se att jag ler ibland och kanske till och med skrattar?

Ansträng dig då. Hjälp mig,

tala om för mig vem jag är. Inte vem jag vill vara, utan vem jag är. Kan du hjälpa mig med det? Jag tycker det är så rysligt svårt att vara människa.

Förlåt.

Nu tog jag ett steg över gränsen. Jag tänkte mig inte för.

Det var verkligen inte meningen. Det var dumt.

Man får inte göra så, det vet vi.

Kan du förlåta mig? Snälla säg att du förlåter mig.

Jag kan inte fortsätta om du inte säger att du glömmer mitt misstag.