I perioder är drömmarna så verkliga att allting påverkas.

En natt mördar jag tre personer. Skjuter ner dem på öppen gata. När det är klart plockar jag systematiskt isär vapnet och gömmer delarna i min lägenhet. Efteråt tänker jag att jag borde ha sökt hjälp för mitt psyke tidigare. Nu är det för sent.

Natten därpå är det jag som är offret. Jag har gjort bort mig och nu ska jag avrättas. Efterlyst. Jagad av alla. På jakt efter gömställen i natten.

Om dagarna går jag på autopilot. I hjärnan bearbetas fragment från drömmarna. Bilder och känslor far över mig utan förvarning. Har svårt att skilja dröm från verklighet. Hur vet jag egentligen vilken som är vad?

Sällan hittar jag en logik bakom drömmarna. Samtidigt är de så tydliga att det vore som om jag existerade i två olika verkligheter.

Och visst kan det vara påfrestande.

Men i de stunder när livet ter sig som en skrämmande rak resa mot ett evigt mörker. Då är det det oförklarliga jag stenhårt klamrar mig fast vid.