KRABBMATTAN
( eller skrivkramp )
En egocentrisk skugga av självbevarelsedrift
hänger här ständigt över
min stillsamma skuldra
Jag sitter vid flodbädden och studerar orden
som krälar förbi likt en matta av krabbor
Jag vill ta upp dem
och foga dem i sina sammanhang,
men så fort jag tar upp dem
biter de ilsket till och lämnar en känsla
av maktlöshet i sinnets hjärnbark
Jag söker mig hit ner varje kväll
för att se krabborna lämna sina hålor
Jag hoppas så innerligt få grepp om dem,
för att tankar som jag själv älskar mig för
finns i denna krälande matta
Jag vet att kvällen då jag lyckas
ligger nerbäddad någonstans i framtiden
Det dröjer kanske ännu många kvällar av
strandvisiter hos krabborna innan jag kan
förlika mig med de krälande budskapen
Jag vill ta mig ur min kvävande kokong
och kasta mig över den krälande massan,
vältra mig över de ettriga små svinen
Jag vill rulla runt bland mina tankar
och skapa något bestående av dem
Jag vill fånga dem, putta in dem i sammanhang
och omvandla dem till skrift,
hur konstiga de än må vara
Jag begär inte mer än att få använda dem i
poesin