NÄR LARMET TYSTNAR

Det behöver inte ske genom att släcka livet.

Även om jag blev programmerad för det.

På cellnivå programmerad till att dö.

Så endast kyssar kunde bedöva mig

Endast en mans kärlek kunde ge mig syre

"Livsupprätthållande åtgärder"
Men handen på hjärtat inget värdigt, självständigt liv..

Jag mediterade idag, i avsikt att gå in i min ursprungskraft
En vit stråle av livsenergi

Då kom orden in i mitt dunkla nästansovande halvmedvetna:

"Ty i kropp hör jag hur det skriker."

Jag kan inte fly längre... Ska jag överleva, jag har trotsat döden förr, men nu går det inte längre, ska jag verkligen leva så "måste" inte behöver, utan detta stränga ord: "måste" jag stilla kroppens skräck, ge den trygghet och ro.

Ingen mer man ska behöva ta på sig uppgiften att vara min förlösande trygghet. Tårarna rinner, jag inser att jag för alltid förblir ensam med denna programmering. Jag har alltid längtat efter att dö, inte konstigt med en kropp som skriker på hjälp och inte har hörsammats...

Jag hör Dig nu DominiQue, jag hör Dig och vi ska tillsammans göra den längsta resan hem, så Du får landa i Ditt själv. Hör mig! Enda vägen ut är in. Enda vägen om Du vill älska någon annan, Din livskamrat,  är att Du kan gå jämte i harmoni. Du vill väl inte skrämma bort en lyhörd vän, med skriet av smärta från helvetet självt.

Lev eller dö!
Men fan inget mitt i mellan!
Res Dig Quinna!
Nu!!!

Hur???? Hur?...
Våga rida igenom stormen - en sista gång...
Kanske är det som att föda barn?
Smärta intensivt och så allt - om det blir rätt -
Att knyta an, vara i tillit, trygghet, välkomnande Kärlek

Jag får återigen börja om
Från noll
2016 vill jag bli hel
Bli en hel Quinna
Redo att älska fullt ut
Vara kär, utan skriet från det förflutnas hämndfulla karmadans
Jag vill förlåta de som satte skriet i mig, hade de haft frid, fred och kärlek i sinna sinnen så hade de aldrig gjort så. Jag vill förlåta mig själv för min oförsonlighet, mina orena tankar och mina vilsna gärningar. Jag vill med medkänsla försöka se alla i destruktivitet som nödlidande barn...

Jag tror om vi lyssnar noga, så är det fler än min kropp som skriker?
Om vi lyssnar?
Lyssnar noga?

Och om vi slutar blunda, bedöva oss med olika stimuli,
Om vi vågar möta larmet
Kanske,
Kanske vi får frid?

Och då först kan vi Älska
Och få fred på jorden....
När larmen tystnar?

________
Tack att jag förmådde mig få detta på pränt.
Gud, hjälp oss nu!
Hjälp oss älska fullt ut.
Amen

© ORD & FOTO
DominiQue NVC Costa
29 december 2015 eft.Kr
LJUSBRONS ÅR
♥

OBS!
Jag tackar på förhand för eventuella applåder och kommentarer här öppet, och ej via mail: Varmt Tack ♥ Jag älskar om Du läser mitt hjärtas Ord ♥