man kan vika in sig i sin egen begränsning det är lätt det är bara att hoppa och springa och tro på sockerfluffet dets eviga följeslagare vet inte ens om det gör något jag skrapar och vrider efter bästa förmåga prövar nattisen går igenom kanske är det för att jag inte kan finna pausknappen utträdandet eller vad fan det nu är som gör att huvudet exploderar mellan syrabaden  jag själv lägger mig i

i trädgården står en djonk

floden har vridit sig under natten, som floder gör när man stoppar in dem i ett kalejdoskop liksom en perspektivförskjutning som inte precis gör ont men som känns som man fått en tagg i tassen

jag väntar på vind