Men så lyfte han på hatten

och sin näsa

som var lös

som  en näbb

– Trevligt att råkas, goddag

( hans röst lät osmord, nästan som en dörr eller en cykelkedja)

Ögonglasen var gröna

stora som en flugas i facetter

och rocken, rätt nött

i portföljen som var i krokodil

hade han ett vasst

intellekt och några ark

gammal sliten sorg

han hukade när han gick

som att han fått för mycket

stryk någon gång och aldrig glömt det

för övrigt, som du förstår

en sådan som du och jag

utslängd i världen

till allmän beskådan

det märkligaste var att jag inte

kunde se mig mätt

på hur han svängde med sina armar

och gjorde piruetter

ibland

lika graciöst och lätt som en

fågel flyger

och han hälsade alltid lika

artigt

som att han såg mig

– Trevligt att råkas, adjö.