I år har jag slitits
och låtsats veta
för vad.

För ytliga vänner
som energi bara tar
för pliktiga ämnen
som beröm och ny lag
eller kanske för tystnad
för korta behag
eller nån dröm
ack så vag.

Det har gått nu så långt
att jag knappt nu vet vad
vad som typ gör mig glad
och för vad som jag
nu tar mina andetag
för inte kan det så verkligen va
att jag för bara mig själv
än förblir kvar...


Med det sagt
ska detta nu sägas.

Att jag är då knappt
någon suicidal.
För sånt är för svaga
och det är fan inte jag.

Dock ofta jag önskar
naivt må så va
att någon mig fann
med den makten i hand
att sådana stunder
rädda mig från
denna innersta brand.

Samt att jag nu
i denna stund
motvilligt saknar
de föraktliga dygder
som så länge förut
min sinnesro vakat
och tillvaro
för enkelt
bejakat.