Tittar under lugg
Vänder den rena sidan till
Vad är jag, om inte ett patetiskt försök till fred
mellan nya krig, bortglömda slagfält och gulnade blåmärken
viftar en vit flagga

Tänker på hur många gånger
väckarklockan ska ringa
hur många gånger
hyran ska betalas
hur många gånger
jag ska lyckas andas
hur många gånger
vi ska försöka blandas

Ett misslyckade
Det väger tyngre
Än alla mina vinster

Existerar tystare än någonsin tidigare
Kanske är det för att vintern är mildare här
Drunknar väl inte längre i min egen misär
men skuggan av minnet av mig själv hänger kvar
Något i mig viskar "kom igen packa väskan, vi drar"
"Jag flyr inte längre", tålmodigheten har ingen gräns
Även om tårar av ångest i halsen och själen och livet bränns
Så flyr jag inte längre.
Jag stannar på samma plats, i samma kropp.
Vill inte ge er något hopp
men 69 verkar vara det nya 27
Tänk vilken jävla tur.